Nybakat bröd och kommunalanställda hockeyfrillor

Damer och herrar!

Nu har vi tagit det lugnt ett par dagar på Lanzarote, hyrt bil och turistat runt likt tyska pensionärer (förutom magväskan). Största behållningen vi haft med vistelsen är definitivt mötena med övriga seglare i marinan. Anders som vi mötte i Portugal var nu förenad med sin flickvän Stefania och vi hängde en del med dem. Bra att ha med sig en spanjorska då man ska beställa in stans bästa tapas. Anders hade dessutom fått för sig att lätta sin katamaran på all onödig vikt så vi fick hans guideböcker över karibien som gåva, det tackar vi hjärtligt för. En dag kom det förbi en tjej från en annan svensk båt som låg några bryggor bort. Tjejen heter Charlotte och hon seglar ihop med sina föräldrar i en jättefin Malö 40 vid namn Solit. De hade gjort samma resa ned genom Europa som oss och visade sig också vara på väg mot karibien, kul. Förmodligen insåg Charlotte vilken misär vi har ombord på gamla Sassy för samma dag som vi lämnade hamnen kom hon förbi med nybakat bröd till oss. Kanongott bröd som blev till en perfekt lunch då de tre musketörerna seglade vidare söderut. Tackar för detta!

Efter ett par dagar på Lanzarote har vi alltså nu dragit vidare till Fuerteventura, Kanarieöarnas näst största ö med endast ca 100 000 invånare. Ön är känd för bra surfing. Marinan här i Corralejo drivs i kommunal regi och effektiviteten på hamnkontoret är rysligt imponerande. De har trots allt hela 12 båtplatser för gästande båtar (varav hälften visserligen är upptagna av inhemska båtar som ser ut att ha legat still här några år). En herre med högt uppdragna byxor och häpnadsväckande hockeyfrilla lät oss erfara att processen för inregistrering inte var gjord i en handvändning. Han tvingades granska samtliga tänkbara av våra skeppspapper och sedan mata in all denna data i en uppsjö olika datasystem, det tog givetvis sin tid. Att vi dessutom hade haft fräckheten att ropa upp hamnen på engelska via vår VHF radio sågs inte heller med blida ögon. Stefan fick lätta upp stämningen så gott han kunde med sin spanska och till slut fick vi lov att stanna här i max 3 dygn. Nåväl, kommunala hamnar är i alla fall billiga. Vi betalar nu 8 euro per natt, förra marinan kostade 28 (då ingick visserligen dusch och toalett, men vem behöver sådan lyx).

Igår var vår första dag här och den spenderades på stranden. Stefan och Robban provade lyckan med sin kiteutrustning. Det känns som att de börjar få in snitsen hyggligt i denna ädla sport och stundtals såg det riktigt lovande ut. Emellan varven lajjade vi runt i strandbrynet med den haschplanka jag köpt på mig i Portugal, skitbräda.

Vi tänker stanna här ett par dagar till, när tidsfristen i hamnen går ut släpper vi ankare en bit utanför bara. Sedan är det snart dags för oss att hasa vidare till Gran Canaria. Våra fruntimmer kommer på besök om knappt två veckor och det vore nog inte så populärt om vi inte löst båtförvaring och boende tills dess. Det skojar man inte bort med lite deodorant.

Lite bilder från Lanzarote:

…och ytterligare några bilder från Fuerteventura:

Från Portugal till Kanarieöarna

Kära läsare och övriga fluktare!

Sassy Lady och hennes tvivelaktiga manskap har nu genomfört sin hittills längsta etapp, från Portugal till Kanarieöarna. Här ligger vi nu i marina Rubicon på sydvästra Lanzarote. Sträckan blev 610 sjömil och avklarades på lite drygt 5 dygn.

I detta inlägg kan ni bla.a. läsa om en gäckande Nadine, ett falskt piratangrepp, nakenbad samt ännu ett fågelbesök i kabyssen.

Dagarna innan avfärd granskade vi som vanligt väderprognoser från olika källor för att bilda oss en uppfattning av vilka vindar vi har att vänta och vilka vägval vi därmed skulle göra. Dessa väderdata laddar vi ned i form av GRIB filer till våra iPads samt olika vädersiter. Det stod klart att en tropisk storm kallad Nadine hade dragit in över Azorerna med åska och rejält med vind. Detta oväder förväntades vandra vidare mot nordost inom några dagar. Vissa prognoser visade att Nadine sannolikt skulle gå ihop med ett annat lågtryck och istället välja en bana mot sydost. Det var alltså hög tid för oss att dra oavsett. Annars skulle vi bli liggande i Lagos åtminstone en dryg vecka till, i total stiltje eller halv storm (beroende på vilken prognos som skulle visa sig ha rätt). Vi valde alltså att lämna hamn och gå mot Lanzarote i en båge nära Maroccos kust. Detta blev visserligen en liten omväg men på så sätt hade vi bäst chans till hyggliga vindar samt närmare till skyddad hamn om Nadine skulle visa sig dra in snabbare eller mer sydligt än förutspått. Under hela resan har vi haft daglig koll på Nadine genom att ladda ner uppdatade GRIB filer via satPhone till vår navigationsdator. Vi har också haft hjälp av Stefans kollega Conny (den seglande cheriffen) som skickat väderinfo via meddelande till vår satPhone. Med facit i hand kan vi konstaterats att vi undkom Nadines sydvästliga vindar (som vi annars fått rätt i näsan) men istället stundtals hamnat i områden med svagare vindar än förväntat. Vi har fått god användning av såväl genaker som diesel.

På tredje dygnets gryning hade jag vakten och stod till rors då vi stillsamt stävade fram på sydlig kurs drygt 40 sjömil från Maroccos kust. Solen hade precis gått upp i horisonten och havet låg lugnt som olja med långa släta dyningar. Jag stod och betraktade naturens vackra skådespel då jag plötsligt såg något stort mörkt föremål ligga och driva en bit fram. Vad fanken är det? Efter en stund kände jag mig säker på att föremålet jag ser är stäven på ett fartyg som ligger och guppar. Vart är i så fall resten av båten, är den på väg att sjunka? Efter ytterligare ett par minuter ser jag att det mycket riktigt är fören på en båt, svartmålad och av trä, som guppar emot oss och samtidigt ser jag hur en person börjar vifta frenetiskt med armarna över huvudet då han upptäcker att vi närmar oss. Det var som fan, han måste vara i sjönöd. Äntligen kommer Sassys hjältemodiga besättning att kunna skrida till verket som nobla gentlemen och rädda en skeppsbruten afrikan. Pulsen gick upp. Jag väckte ivrigt upp de andra som låg och sussade nere i kabyssen. Stefan var uppe i sittbrunnen på två röda sekunder och bekräftar sömndrucket min bild av situationen, båtfan håller på att sjunka och det finns personer ombord som signalerar att de behöver hjälp. Vi varvar upp motorn och lägger om kursen några grader för att snabbast möjligt komma till undsättning. Avståndet är nu ca 500 meter. Medans vi närmar oss ser vi att det är en gammal skruttig fiskebåt, däremot ser den inte längre ut att vara i sjönöd. Båten är rejält nedlastad i aktern och sätter nu full fart emot oss med stäven hävandes i dyningen. Avståndet är kanske 200 meter nu och vi ser att de är ett flertal män ombord. Båten är inte mycket större än vår men den är defenitivt snabbare, svart rök bolmar från deras motor. Satan! Det är pirater!!! Hur kunde vi vara så jävla lättlurade. Vi lade genast om kursen och gav full fart. Männen ombord fortsatte att vifta med armarna och närmade sig betänkligt vår babordsida. Saatan, nu har man satt sin sista potatis. Robban hade nu också kommit upp i sittbrunnen och vi diskuterade snabbt hur fan vi skulle agera. Ska vi spela med eller ta till våld? Vi beslutar oss snabbt för att spela med men tänker i det längsta försöka undvika att de kommer upp långsides och bordar oss. De är nu ca 50 meter mellan oss och piraterna. Jävla Marocco, vad skulle vi här att göra. De har kommit upp parallellt med oss och vi ser nu att den ena av dem glatt håller upp en gigantisk svärdfisk i luften. Männen ombord vinkar och gestikulerar åt oss samtidigt som de fortsätter att stolt presentera sin fångst. Vi ler och vinkar tillbaka men känner fortfarande hur adrenallinet pumpar i ådrorna. Det förefaller faktiskt som att piraterna i själva verket är hederliga fiskare i en skruttig liten båt som tagit sig en bra bit från kusten för att fiska stora fiskar. Förmodligen är det så att de nu försöker sälja delar av sin fångst till ett gäng bättre betalda med utländskt flaggad plastbåt och svettiga armhålor. Puh! Det var nära ögat sa räven om rönnbären.

Senare under dagen fick vi total stiltje och solen gassade i den turkosa atlanten. Vattentemperaturen visade 26,2 grader och det kändes dags att ta ett dopp. Jag skred till verket så som herren skapade mig och det kändes lite speciellt att dingla med pojksnoppen på 3000 meters djup. Robban och Stefan dök i och lekte runt som nyfödda delfiner, det var vackrare än balett.

När vi närmade oss Kanarieöarna, ca 100 sjömil från Lanzarotes kust, flög en liten fågel plötsligt in i kabyssen. En typisk liten landfågel, sparv, fink, mes eller liknande. Han borde snarare höra hemma i någon träddunge än ute till havs kan man tycka. Vi lät honom (eller henne, den var svår att könsbestämma) sitta och slappa i bokhyllan. Samtidigt bjöd vi på färskvatten och rulltårta. Men det passade tydligen inte, han/hon vägrade äta men bajjade flera gånger. Strax därefter flög det in ännu en fågel, typ en likadan fast lite större. Denna nya gynnare uppvisade samma arroganta beteende. Bajjade och levde jävel. Helt plötsligt kunde någon av dem flaxa upp och sätta sig i huvudet. Eller krypa in och gömma sig i någons lakan. Det var ett ständigt passande. Vi gav dem några timmar att skärpa sig om de ville segla med in till land men till slut kände vi oss nödsakade att kasta ut dem. Vi ville inte riskera att de skulle krypa in och gömma sig i något skrymsle ombord, självdö och sedan ligga och ruttna eller sprida massa ohyra ombord. Rätt eller fel, jag har faktiskt dåligt samvete över att vi kastade ut dem. Hoppas de överlever. Hur fanken kan de ta sig så långt ut till sjöss, en sträcka som tar oss närmare ett dygn att segla, har de åkt med någon båt ut eller flaxat för egen maskin? Jäkla ankskitar.

Som ni förstår har överfarten mestadels erbjudit oss glassig segling, med mycket sol, lojja vindar och lugn sjö. Vi har kunnat ligga på däck och gassa i bara mässingen, med alla luckor öppna på vädring utan risk att ta in havsvatten i salongen. Sista natten innan ankomst blev det dock lite tuffare segling. Ett lågtryck med regn och åska över Kanarieöarna välkomnade oss med byig vind och gropig korssjö. Under de mörka passen där man har svårt att se hur sjön lever fick vi förmånen att bli marinerade in på kalsongerna av några salta vågor som kom på besök. Vi fick köra med alla luckor stängda och det var varmt och unket värre nere i kabyssen, som i ett litet pojkrum där hela grabbgänget sitter och spelar data och äter chips. Men, men, det är roligt med variation och äntligen fick vi segla lite mer aktivt.

Sist men inte minst vill jag meddela att vi sett vår första val på resan. Alldeles då vi passerade sydspetsen på Lanzarote så tittade den upp ca 200 meter från båten och fräste ut en skummig vattenkaskad. Den var stor och mäktig. De delfiner som samtidigt lekte vid vår sida kändes plötsligt totalt ointressanta. Tyvärr visade sig valen bara en gång, som kulturansvarig stod jag där sedan med kameran i högsta hugg och väntade en evighet innan jag morloket lommade ner i min koj.

Ha en bra dag! Nu ska vi se hur ölet smakar här…