Atlanten, here we come!

Sjömän och fruntimmer!

Imorgon fredag kastar vi loss och sätter kurs mot Barbados!

Detta blir vår absolut längsta etapp hittills på 2100 sjömil. Vi räknar med att vara framme om 20 dygn +/- en vecka.

Vi har trivts gott här i Mindelo och slagit oss i slang med många andra långseglare som också ligger här och inväntar en stadig passadvind. Vi blir nog en hel del båtar som lämnar hamn de närmsta dagarna. Grabbarna på Warskavi, en 27 fots Albin Vega, kastade just loss och vi hoppas självklart på att segla ikapp dem så att ordningen oss emellan återställs. Skulle de komma oss inom synhåll är det inte alls omöjligt att vi bordar dem och plundrar deras skattkistor som rykten säger att de sitter och trycker på. Tyngre lastad Vega har sällan skådats i flytande skick. Ett par andra svenska och norska båtar planerar emellertid att lämna hamn i början av nästa vecka, eftersom de är större än oss har vi fog att misstänka dem för att försöka segla ikapp oss och i sin tur pirata oss på vår nyplundrade skatt. Vi har dessutom värdefullt matsilver ombord i form av rostiga Ikea bestick och plastskedar. Vi tänker oss därför för säkerhets skull segla med släckta lanternor och kasta ut fiskegarn efter båten som de kan fastna i. Ja, ni hör ju själva, detta kommer bli en häftig seglats och vi har stora förväntningar.

Under de senaste dagarna har vi förutom att njuta av livet i hamn (med sol, värme och trevligt sällskap) gjort iordning vår dam för en översegling. Vi har polerat botten, skrovsidor och överbyggnad. Bunkrat mat, vatten och diesel. Reparerat vårt kylskåp och åtgärdat skav och nötningspunkter i riggen. Robban offrade liv och framför allt lem då han i det grumliga hamnvattnet dök ned och pillade in fett i ventilen till toa-tanken eftersom denna fastnat i öppet läge, vi lyckades dock smörja upp den. Sassy har aldrig varit mer förberedd på havets prövningar och vi känner oss duktigt taggade inför det stora blå.

Så nu kommer bloggen vara tyst ett tag. Vi planerar dock att via vår satellittelefon lägga ut vår position och en kort hälsning emellanåt på twitter (dessa inlägg publiceras då även automatiskt på hemsidans skeppslogg samt vår Facebook fan-sida). Som vanligt är ni också hjärtligt välkomna att skicka små hälsningar till vår satellittelefon, då blir vi jätteglada. Hur allt detta data hokus-pokus går till finns förklarat i menyn ”Kontakta och följ oss” på vår hemsida.

Avslutningsvis kommer här lite bilder över vår seglats från São Nicolau till São Vicente och vår vistelse här i Mindelo. Nästa gång hörs vi i Karibien, det ni! Simma lugnt!

Kap Verde i våra hjärtan

Damer och sjömän!

Nu har Sassy Ladys harmynta besättning förlustat sig i Kap Verdes övärld under drygt en veckas tid.

Vi är mer än nöjda med vår vistelse här hittils, vilket är kul eftersom det var med blandade förväntningar vi satte kursen hit. Vi har tidigare läst om andra seglare som helt valt att undvika Kap Verde av olika skäl samt andra som efter ankomst valt att lämna landet av samma skäl. Dessa skäl har framför allt sagts vara att Kap Verde är underutvecklat och fattigt med mycket tiggeri och hög brottslighet, som seglare finns ingen säkerhet eller service att finna och det finns ont om varor att proviantera. Ok, vi kan förstå att en viss typ av turister och sjöfarare inte känner sig bekväma här. Själva känner vi däremot att skälen som uttryckts är högst överdrivna och vi upplever helt klart Kap Verde som den absoluta höjdpunkten hittils på resan!

Kap Verde är en republik som frigjordes så sent som 1975. Republiken består av 10 större öar och ett antal mindre. Befolkningen är främst av afrikanskt ursprung men även en del portugisiska influenser lever tydligt kvar. Något som slår oss är att befolkningen är väldigt ung här. Du ser mängder av lekande barn överallt, dygnet runt, men inte så många äldre. Alla vi mött är oerhört välkomnande och intresserade, oftast går det att kommunicera hjälpligt på blandning av engelska, spanska och franska. Det finns bara en marina här på Kap Verde så det vanligaste är att man hittar en skyddad vik, släpper ankaret, och tar gummibåten iland. Vi föredrar detta framför bryggplats eftersom vi slipper råttor och småkryp ombord och dessutom behåller vi våra sjöben när vi ständigt håller vårt hem i gungning.

När du kommer i egen båt till Kap Verde måste du klarera in i landet genom att besöka polis och migrationsverk i någon av fyra utpekade hamnar. Vi valde Palmeira på ön Sal. Efter ett par dagars dansande med myndigheterna fick vi så våra pass stämplade och skeppspapper godkända. Palmeira är en liten håla, här finns ett par enkla små barer och en kaj där lokalbefolkningen och fiskarna trängs vid vattenbrynet. I viken utanför ligger vi och en del andra långseglare ankrade. Många av dessa båtar har legat still här i flera år och drömmen om fortsatt segling har helt klart runnit ut i sanden för en del av

dem. Bl.a ligger det två outmärkta vrak i viken. En dag tog vi med oss två 20 liters dunkar upp till byn för att tanka diesel, på hemvägen svalkade vi oss med ett par pilsner. Tiden gick och det började mörkna. Vi gick nedåt fiskekajen där vår gummibåt låg förtöjd då vi hörde att det var rajj och gallej på ett hak alldeles intill, livemusik, dans och allt. Vi tog med våra dieseldunkar och gick dit. Kvällen blev natt och vi hade väldans kul, provsmakade inhemsk rom (som smakade förfärligt) och acklimatiserade oss med bravur till de lokala sedvänjorna. No stress. Svårt att tänka sig det omvända; att tre förfriskade afrikaner skulle bli insläppta på någon krog i Göteborg med två dieseldunkar i näven. Vi blev sedan kvar ytterligare ett par dagar i Palmeira innan vi gick söderut till Santa Maria.

Santa Maria är orten dit turisterna åker. Här finns en lång vit strand med många hotell och restauranger. Anledningen till att vi åkte hit är att kite-surfen sägs vara bland den bästa att tillgå. Vi parkerade vi vår dam alldeles vid stranden, på simavstånd till beachklubben. Robban och Stefan kämpade på med sina kiter och succesivt börjar det ta sig. I början såg Robban mest ut som en gädd-wobbler som kom dragandes efter kiten men mot slutet av tiden kunde han beskådas ståendes på brädan med ett självsäkert bakåtlut. En stor nackdel med Santa Maria, förutom att allt var dubbelt så dyrt här som på övriga Kap Verde, är att ankarplatsen är väldigt utsatt för atlantens dyningar. Sassy Lady rullade värre än en full kråka och det var svårt att få någon vidare nattsömn. Dessutom var det av samma anledning alltid ett äventyr att ta gummibåten i land.

Då solen gick ned i horisonten vår fjärde dag i Santa Maria drog vi upp ankaret och satte kurs mot São Nicolau, en ö som ligger en bit väster om Sal. Det blåste rätt bra och vi räknade med att göra god fart under natten. Vi lade till i Tarrafal morgonen efter och hade då avverkat 96 sjömil på 16 timmar, en bra snittfart på 6 knop. När vi kom in i viken och förberedde ankaret simmade två små pojkar ut till oss och klättrade upp i aktern. De var nyfikna på vilka vi var och ville hjälpa oss, mot viss betalning så klart. De fick 100 Escudos var (9 kr) för att senare vakta vår gummibåt på stranden. De var glada och vi var glada.
São Nicolau är väldigt olik Sal. Här är det grönt och lummigt med höga berg. Idag tog vi en ”taxi” in till huvudstaden i mitten av ön. En taxi här är en skåpbil där man får in 15 personer, fyra hinkar med grönsaker, några bensindunkar samt ett antal säckar med ris och potatis. Det är således själva transporten som blir upplevelsen för oss, inte nödvändigtvis resmålet i sig. Färden gick längs vackra bergsvägar och överallt stannade och tutade chauffören på folk han kände, eller släppte av och tog upp nya passagerare. En underbar dag i ett bedårande vackert landskap. Nu på kvällen har vi ätit en god middag i vår lilla by och sedan tagit gummibåten tillbaka. Livet är härligt.

Imorgon går vi vidare mot nästa ö, São Vicente. Vi räknar med en smidig dagsetapp till staden Mindelo. Det är häs som landets enda marina ligger och förutom mer surfing planerar vi att fixa lite med båten innan vi sedan drar vidare över atlanten. Men vi hörs ju igen innan dess…

Skepp o hoj!