Storfiske på väg till Saint Lucia

I söndags var det full moon party vid Clifton beach på Union Island. Vi inledde kvällen med ett par rediga rom punch på Happy Island pub, en i lokala kretsar legendarisk liten pub som ligger på en hemmagjord liten ö ute på revet i viken där vi låg ankrade. Ägaren bor själv ute på den lilla ön som han byggt ihop av stenar, snäckor och betong. Stället är känt för att inte snåla med romen.

Morgonen efter masade vi upp ankaret med något svaga armar och satte kurs norrut. Strax innan solnedgången gick vi in i Bequia och lade ankaret utanför Princess Margaret beach, samma ställe där vi låg under jul. Vi sjösatte dingen och puttrade in till byn. Där avnjöt vi en trevlig middag på Coccos Place med utsikt över hela Admiralty Bay. Sedan blev det tidigt i säng. Pensionär som man blivit är det svårt att hålla ångan uppe flera dagar i sträck. Iallafall om det inte åligger särskild orsak eller ett ömmande behov i botten. Vilken visserligen kan inträffa ibland. Men inte ikväll.

När tullmyndigheten slog upp sina portar dagen efter hängde Robban på låset och klarerade ut Sassy Lady samt besättning från Saint Vincent och Grenadinerna. Denna process är relativt smidig att utföra på Bequia visste vi sedan tidigare. Vi hade förvisso planerat att stanna en natt på Saint Vincent under vår väg upp mot Saint Lucia men hade inte lust att böka med tull- och migrationsmyndigheter där. Enklare att uppehålla sig illegalt någon enstaka natt. Sedan kastade vi loss.

Redan innan vi hunnnit lämna viken kastade vi ut vår första fiskerev. Idag ville vi få fisk. Då vi efter bara några minuter rundade udden Devils Table spändes linan plötsligt upp som en fiolsträng efter båten och vi såg hur en argsint krabat av försvarlig storlek började plaska vid ytan. Vi fortsatte att segla på i oförminskad fart och lät den släpa med en god stund för att trötta ut sig. När vi sedan försökte dra in den så kändes det som att försöka dra upp en moped från havets botten. Lönlöst. Vi bestämde oss för att låta vår kamrat släpa med och trötta ut sig ända tills vi kom i lä av Saint Vincent flera timmar senare. Då saktade vi farten och började hala in.

Fortfarande var linan spänd till bristningsgränsen när vi långsamt började veva in den med hjälp av en vinsch. Vi kunde nu tydligt se svärdet som klöv ytan då den gick upp och försökte göra sig fri. Vi hade en svärdfisk på kroken, förmodligen en Blue Marlin, och detta var en stor rackare. Till slut fick vi in den några meter bakom aktern och kände att det avgörande ögonblicket var nära. Vi har tidigare förlorat stora fiskar just nu. När de förstår att stunden är kommen och de gör sin sista kraftansträngning. Antingen drar de ner under båten och linan skärs av mot propellern eller så drar de sönder utrustningen helt enkelt. Jag stod beredd nere på badplattformen i aktern och satte huggkroken bakom gälarna på firren. I ett fåfängt försök lyfte jag till i kroken men insåg snabbt att jag aldrig skulle orka lyfta in den i båten själv. Dessutom är vår akter full av bröte; vindroder, fendrar, utombordare och annat skit som hänger i vägen för oss proffsfiskare. Vi ledde kroken till sidan av sittbrunnen där vi till sist kunde räkna hem segern. Med alla krafter drog Robban i huggkroken och jag i svärdet och vi lyckades häva fisken över kanten så att den dönade in i sittbrunnen med en väldig duns. Jiiihoooo!!! Vi vann! Herren ger och herren tar. Nu kom nästa problem. Vad ska vi göra med den? Det är ju middag för en hel boxningsklubb. Han (eller hon, den var svår att könsbestämma) var trots allt närmare två meter lång och vägde som en mindre tonåring. Ska vi släppa tillbaks den? Men utan att döda den vågar vi inte plocka ur kroken ur munnen på den och är den ändå död så måste vi ju försöka ta tillvara på så mycket som möjligt. Vi skar ur två filéer. Den ena räcker för mat till oss fyra ombord i tre dagar, den andra gav vi bort till en kille som kom paddlandes ut till oss när vi lade till i viken. Den räcker till middag åt hela hans familj i ett par dagar. Alla glada (förutom fisken och dess anhöriga).

Vi stannade för natten i Chateaubelair bay på nordvästra Saint Vincent och tillredde en kanongod middag på en del av fångsten då vi kom fram. Vi var enda båten i viken och blev direkt mötta av två lokala boatboys som kom paddlandes till oss för att erbjuda sina tjänster. Den första, George, paddlade nöjt hem efter att ha fått Blue Marlin filèn av oss. Den andra, John, visade sig vara en mycket vänlig och blyg herre som bodde inne på stranden med sin son och mor. Vi köpte en stor påse grape och passionsfrukt av honom för en spottstyvel. Mycket billigare och fräschare än i affären. Eftersom John tillhör ”fel” politiskt parti berättar han att det är omöjligt för honom att få ett kommunalt arbete här på ön. Och några andra ”vanliga” jobb verkar inte finnas. Förutom att odla maruijana förstås, men det ville John inte göra. Dessutom vet vi att många seglare snäser av alla boatboys som dyker upp och då kan det inte vara lätt för den något förlägne John att hävda sig i konkurrensen. Visst kan boatboys vara extremt påflugna och irriterande. Instinktivt vill man oftast fräsa iväg dem när de kommer mot båten som flugor på en sockerbit och försöker pracka på en allsköns skit. Vi tycker oss emellertid ha hittat en taktik som fungerar och känns bra för oss. Vi tackar artigt nej till sådant vi inte vill ha, ex. bojplats, t-shirts, ganja. Vi skämtar och småpratar lite ändå och ger dem sig inte så frågar vi om dem möjligtvis kan ordna något vi vill ha, ex. frukt och grönsaker. Det kostar inte mycket. Vi har hittills fått ha våra saker i fred och dessutom träffat en hel del intressanta människor, som John. Vi gav honom 5EC i dricks (motsvarande 13kr) och då paddlade han glatt iväg på sin gamla trasiga surfbräda för att plocka några kokosnötter till oss också. Vi bjöd honom ombord ett tag och han visade stolt hur man öppnar kokosnötterna med en sten. En demonstration vi visserligen fått åtskilliga gånger tidigare men det kändes bäst att låta John köra sin grej.

Vid soluppgången drog vi upp ankaret och seglade vidare mot Rodney Bay på Saint Lucia där vi precis hann lägga till innan solen åter dök ned i horisonten. Vi åt en ypperlig middag nere i kabyssen på vitvinsmarinerad blue marlin och grönsaksris. Imorgon tar Stefan och Anneli in på hotell i några dagar och Robban möter upp Marie. Jag blir alltså ensam kvar att leva rövare i båten utan mina män. Då har jag min chans att smygröka i kojen, busringa på VHF radion och beställa grus till båtgrannen, mooohaha!

Här kommer ett videoklipp på firren

…och så lite blandade bilder

Åter i Grenadinerna

Så har Sassy med stampande steg tagit oss norrut igen och vi ligger nu åter med ankaret nedgrävt i Grenadinernas vita sand. I detta inlägg tänkte jag berätta om resan hit, som gick från Tobago till Martinique, sedan via Tobago Cays vidare ned till Union Island.

Det kan tyckas att vi hattar runt upp och ned mellan öarna lite väl flackigt, som en rastlös get på grönbete. De flesta andra seglare vi pratar med går korta dagsetapper mellan öarna i pärlbandet och stannar flera veckor på varje ny ö. Själva har vi betat av närmare 600 sjömil och besökt en anselig mängd inklareringskontor sedan vi anlände Karibien för en och en halv månad sedan. Detta har delvis sin förklaring i att vi mer eller mindre omedvetet alltid hoppas att sanden är vitare på andra sidan stranden men framförallt är förklaringen av rent logistisk natur. Vi har ju efterlängtade besök av våra flickvänner att tajma in! De flyger ned och hem vid lite olika datum och från olika öar. Rent logistiskt sett hade det alltså varit enklare om vi alla tre hade haft samma tjej. Det är dock enkelt att föreställa sig att detta skulle kunna dra med sig andra nackdelar. Nej, fördelarna med att ha en alldeles egen flickvän är väl värda några extra sjömil. Då Caroline var på besök mådde jag som en prins. Vi hade underbara tre veckor ihop här nere och för mig blev det som en semester från semestern. Det kändes oerhört bra att få dela en bit av mitt äventyr och vardag med henne och jag tror det är viktigt för att få ett förhållande att fungera på distans. Det kändes tomt och ledsamt då Caroline flög hem men samtidigt skönt att känna att det finns någon att längta efter att få komma hem till. Näst på tur i besöksligan var Stefans flickvän Anneli. Hon skulle komma till Martinique någon vecka efter att Caroline flygit hem från Tobago. Eftersom vi alla trivdes så oerhört bra här (Tobago är vår solklara favorit hittills av de karibiska öar vi besökt) så väntade vi tills in i det sista innan vi kastade loss.

Seglingen upp till Martinique tog oss två dygn och bjöd på stampig pinkryss och squalls (lokala regnbyar med mycket vind som hastigt drar in). Under andra natten då jag satt ute på min vakt i pissregnet tyckte jag att det lät annorlunda och metalliskt från fören. Då jag kröp fram för att undersöka saken såg jag att surrningen till ankaret som hänger framme på peket hade skavt av och ankaret hängde nu halvvägs över kanten snubblande nära att dyka i havet med kätting och allt. Dessutom hade en teakribba brutit sig loss från sin infästningen i peket. Det hela gick snabbt att provisoriskt åtgärda och ingen skada skedd, men det får en samtidigt att tänka på vilka oerhörda krafter havet besitter. När vi kryssar i hög sjö dyker näsan emellanåt ned i vågdalarna så att nästa våg pressar upp och sprutar som en kaskad genom peket. Behöver jag påpeka att det inte var några vackra ord som lämnade mina fagra läppar där jag i beckmörkret fumlade framme vid peket medans havet sprutade upp och fyllde hela näsan med saltvatten, grrrr…

Väl framme på Martinique gjorde sig Stefan redo för Annelis besök. Det doftade fräscht av deodorant och kamomill i hela kabyssen. Sedan lämnade han sina män för några välförtjänta nätter på hotell. Under tiden passade jag och Robban på att undersöka hur den franska pilsnerdrickan smakar. Vi påmindes bl.a. om den unika molande huvudvärk som ett par Desperados erbjuder konsumenten som tack dagen efter. Innan denna dagen efter, alltså kvällen före, inträffade en liten penibel incident under bordningen av vår dinge. I sedvanlig ordning låg vi ankrade en bit ut i viken och hade tagit dingen in till land. Undertecknad hade hängt sina glasögon i den somrigt uppknäppta pikètröjan, så där lätt och ledigt som hör ungdomen till ni vet. Naturligtvis plumsade dessa i vattnet mitt i steget mellan brygga och båt. Faaan, jag som älskar dessa glasögon, mina slipade Ray Ben, jag ser helt kass utan dem. Vi memorerade vid vilken brygga fadäsen inträffade och tänkte att det kanske går att hitta dem dagen efter. Dagen efter insåg vi dock att vattnet i hamnen var allt för djupt och grumligt, det var lönlöst. Jag ringde min optiker och insåg att det skulle kosta mig en halv månadsbudget att få köpt nya likadana glajjor, dessutom täcker inte min försäkring, trist. När vi sedan åter skulle ta dingen ut till båten (och Robban försäkrat sig över att hans rajjbänn satt säkert i klivet och således inte riskerade möta samma öde som mina) såg vi en kille med dykarutrustning en bit bort på bryggan. Jag frågade honom om det möjligvis var så att han kunde dyka efter förlorat gods. Jodå, visst kunde han det. Jag pekade ut platsen för incidenten, killen drog på sig dykutrustningen och hoppade i. Han bubblade runt gott och väl i någon kvart och man kunde stundtals skymta de gula simfötterna som plaskade runt på platsen som jag med god precision pekat ut. Ibland kom han upp till ytan och vilade lite, alltid tomhänt, sedan dök han ned igen. Det gick åter lite tid och jag kunde inte längre se hans simfötter. Så, plötsligt dök han upp en brygga bort med mina något leriga glajjor i handen, jiiihooo!!!
- De låg under den här bryggan, sa han.
- Jaha, lustigt, svarade jag.
Killen ville bara ha 200 spänn för jobbet och ingen är gladare än jag. Nu ser jag bra igen och känner det som att jag rent av tjänat pengar på incidenten. Nu kan vi köpa mer Desperados med gott samvete, haha.

Efter tre dagar ansluter Stefan och Anneli till båten och vi gör oss klara att segla ned till Tobago Cays för att snorkla lite. Anneli hade köpt med sig en ny kamera till mig vilket var ett mycket välkommet tillskott. Som kulturansvarig ombord har jag känt mig tämligen vingklippt utan kamera sedan den gamla tog in vatten och dog under en rafflande snorkeltur på Barbados.

Ingen av oss kände sig särskild förförd av Martinique som ö. Allt var dyrt som skam och av bebyggelsen att döma kändes det snarare som att vara på semester i Frankrike än att befinna sig i Karibien. Vi kastar loss framåt eftermiddagen och under en stjärnklar himmel passerar vi st. Lucia och st. Vincent vars ljus lyser flörtande i horisonten. Vid middagstid styr vi åter in mot grundare vatten och plötsligt börjar det plaska bakom båten. Stefan hade tidigare på morgonen hängt ut en fiskelina med bläckfisksdrag och nu kunde han stolt dra in sin första firre på resan. Och detta är hittills den största fisk vi fått upp. En Kingfish på 6 kg som kom att räcka som middag åt oss alla i ett par dagar. Vi tackar alltså artigt nej då boat-boysen senare på Tobago Cays försöker sälja fisk till oss. Vi stannar i detta vackra och välbesökta naturreservat ett par dagar, snorklar runt reven och spanar in ödlorna på ön. Vi ser bl.a. blåsfisk, sköldpadda, rocka och vattenorm av okänt slag.

Från Tobago Cays gick vi sedan vidare ned till Union Island. Vi har varit här en sväng förrut, men då hade vi bråttom söderut och nu kände vi att det var ett bra tillfälle att få spendera lite mer tid här på denna vänliga och färgsprakande ö. Här träffade vi också på en annan svensk båt som vi stött på som hastigast förrut. Båten heter Aurora (www.segla.nu) med besättning i vår ålder, det är alltid kul att slå sig i slang med andra likasinnade sailors. Härom kvällen grillade vi hummer (langoster) ihop inne på stranden och ljög ihop seglarhistorier över en skvätt rom. Eftersom jag och Robban är gräsänklingar erbjöd Aurora oss att låna två cyklar av dem dagen efter, kanonhyggligt! Vi trampade runt ön i jakt på kultur och fick många fina vyer och möten. Ingen dag som inte har en liten incident med sig. När vi kommit till en bökig liten väg genom skogen på andra sidan ön började vi leda cyklarna för att inte råka ut för någon fadäs, det vore ju försmädligt om vi skulle skada någon cykel för att vi varit oaktsamma. Robban gnolade fram längs stigen i godan ro när han plötsligt råkade leda cykeln över en torr liten kaktus, pssssshhhh…!!! Pyspunkan var ett faktum och snart var däcket pafft som en swingpjatt snuvad på sin cymbal. Det tog betydligt längre tid att ta sig hem igen med en cykel över axeln. Tack och lov erbjuder ön relativt täta vätskedepåer så det gick ingen större nöd på oss i solgasset. Dessutom hade vi turen att gå förbi någon typ av bilverkstad mot slutet av vår vandring och killen som jobbade där erbjöd snabbt sina tjänster då vi närmade oss. Han lagade punkan noggrannt och väl så det var med gott samvete vi framåt kvällen återlämnade cyklarna till våra vänliga båtgrannar.

Inatt är det fullmåne och således festligheter och galaj på vår strand. Imorgon drar vi vidare norrut igen mot st. Lucia där Robban ska möta upp Marie om några dagar. På återhörande… Simma lugnt!