Landkrabban på besök

Nu är snart stunden kommen då denna resa har sin ände för mig, jag tänkte därför bjuda er på ett gästinlägg. Jag kom ned till Barbados den 17:e december och har tillbringat drygt tre veckor här nere i värmen.

Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar innan resan mer än att det skulle bli hur mysigt som helst att få träffa Petter igen. Det var ju visserligen inte så länge sen vi sågs, ”bara” två månader sedan. Konstigt hur tid har ändrat sitt begrepp så otroligt, innan han begav sig såg jag nästan inget slut på denna långa resa och 13-14 månader kändes helt förfärligt länge. Men så sitter vi nu här och halva resan är gjord, det har ju tack och lov gått jättefort. Har man sina delmål går det att uthärda med att ha sin käresta på sjön, med Skype-samtal då och då, och inplanerade besök framför sig.

Det har varit helt grymt att få uppleva killarnas vardag och jag tycker mig ha smält in bra i grabbgänget. Största skillnaden är väl att min rumpa inte läcker luft i tid och otid, jag har försökt lära upp dom med att fisandet väl kan ske utomhus?? Men detta är inte alltid lätt för en karl att styra har jag förstått. ;)

Hela resan började med att Petter mötte mig på flygplatsen och efter ca 24 timmars resande var det en trött och sliten men ack så lycklig Caroline som omfamnade sin hane. Sedan bar det av till en ganska turistig del av Barbados där vi tog in på hotell några nätter. Med lite promenader och letande hittade vi mysiga ”fishmarkets” och lite mer genuint att se på ön.

Efter några dagar seglade vi ner till en ö som heter Bequia. Intressant var att landkrabban trodde hon skulle fixa denna segling galant. Men icke, det blev till att hänga ut över relingen och sedan helt snurrig i huvudet somnade jag till slut. Jag tittade sedan upp flera gånger under natten och försökte se oron och skräcken i ögonen hos killarna, för jag trodde verkligen att vi slår runt snart, att det var näst intill orkan..hihi.. Men nä nä, alla var lugna som filbunkar, så det var nog mer min ovana till sjön som skapade oron. Väl på Bequia firade vi jul och hade en väldigt trevlig vistelse. Vi började varje morgon med ett dopp i det blå, en kopp kaffe i sittbrunnen och planering av dagen.

Sedan seglade vi vidare till ön bredvid som heter Mayreau, där jag sällan skådat en sådan vacker vik. Nyårsfirandet blev en succe med nykokt hummer och annat gott som picknik på beachen. Sedan vidare till byn där det blev gatufest, vip rum och polackparty på lokala hotellet. Grymt lyckat och alla var nöjda som få!

Livet ombord på Sassy har varit väldigt gemytligt, jag har verkligen kännt mig välkommen och alla tar hand om varandra. Man plåstrar om varann ;) (Kristian trillade ju några gånger) och ser till att alla mår fint, så himla fina killar allehop!!!

Sedan har vi ö-hoppat till flera paradis så vackra att det nästan gjort ont i ögat att se. Man tror inte att det är sant och så himla häftigt att få uppleva dessa platser som man haft svårt att få se utan egen båt. Det gör också ont i hjärtat att lämna och jag vet inte hur jag ska kunna förklara för dom hemma hur grymt allt varit. Tex Tobago Cays, ett naturreservat, då man bara behövde doppa i huvudet för att få se sköldpaddor, blåsfiskar och alla andra fiskar man hittar i djuraffären hemma!! Eller Union Island där ALLA hus är rosa eller turkosa mer eller mindre, sååånt paradis rent arkitektmässigt ;) och folket är så vänligt och välkomnande att man inte tror det är sant. Och här måste jag även ge mig själv cred för att seglingen från Union Island till Tobago gick himla mycket bättre än första gången. Dock helt nerdrogad med sjösjukeplåster och piller, men ändå, till och med så att jag njöt av seglingen Nästan hela tiden. Sedan tror jag man måste vänja sig vid skumpande nätter, hålla i sig för livet vid toalettbesök etc. Jag blir även lite extra stolt när grabbarna berättar att denna biten var den värsta hittills sedan avgång, mm.. det du!

Jag vill också hylla den lilla Vegan Warskavi som vi bitvis haft följe med, där besättningen är tre pirater från Sverige och en lady som hängde med dom i tre veckor samtidigt med mitt besök. För det första är jag helt imponerad över att dom orkar hålla sådant tempo i öldrickning och festande. Ett grymt roligt gäng som har bringat fantastiskt många garv och lika spännande varje morgon när skvallret från natten pluppar upp då någon från Warskavi kommer översimmandes på morgonkaffe!!! ;)

Något annat jag är fantastiskt nöjd med är kombinationen som jag och Petter lyckats få på vår semester. Vi har seglat lite och bott i båten, sedan tagit några nätter på hotell här och där. Snacka om att uppskatta fläkt, dusch och lite privacy. Härliga diskussioner på balkongen med en flaska vin som inte välter av att det gungar, lyxa lite. Sedan dra vidare med båten, med alla grabbar och trängas lite i sittbrunnen vid frukost. Ligga i förpiken och titta på stjärnorna, vakna av att det ösregnar genom den öppna luckan rätt i ansiktet, skälla lite på Kristians väderspänningar, fiska haj (eller mer flygfisk kanske), vakna av att någon kissar ca 30 cm från mitt huvud (toan är granne med förpiken). Det är alltid lika spännande att komma i hamn och se vad som väntar, ta den obligatoriska angöraren i form av rum punch. Sedan lite mera hotell med frukost, pool och roomservice. Som sagt, vilken perfekt kombination!

I skrivande stund sitter vi här på en pub i Tobago och väntar på färjan till Trinidad, lite stressat då dom inte kunde lova en biljett förrän en timma innan avgång. Vi har lite lyxigare boende bokat inatt och inte någon jättelust att ta nattfärjan över. Vistelsen här på Tobago har varit full koncentration på varann och bara mysa hela tiden, vilket vi lyckats galant med! Snart står vi på flygplatsen igen för ett farväl som heter duga, då det antagligen blir Irland vi ses igen om drygt 5 månader. Men som vi kommit överens om, vill man så funkar allt och vi har ju helt enkelt inget annat val än att vänta på varandra!!!!

Tack för allt killar, ni har gjort min resa till något jag aldrig glömmer och massa kärlek till er. Framför allt till Petter som har tagit hand om mig, såväl som att knäppa fast mig och hålla handen när magen skriker nej till segling som att du alltid är så fin, glad, knäpp och positiv. Du får mig alltid att skratta, jag är så himla lycklig med en sådan fin fisande gubbskrutt med morgonrocken på svaj..haha..!!!

Ha det nu så fint killar, så ses vi på Irland snart!!

Pusssssar från Caroline

550 sjömil senare

Efter 15 dagar som gast på Sassy Lady ska jag nu mönstra av och ta flyget hem till Sverige. Jag vill skriva några rader om hur jag haft det och säga tack.

Jag har varit med om ett nytt seglingsäventyr och upplevelserna är jag mycket glad över. Det jag uppskattat mest i seglingsväg är förmodligen nattseglingarna. Ljuden av båtens rörelser genom vattnet och vinden liksom förstärks av mörkret. Det är en häftig känsla. Nordsjön var också en efterlängtad upplevelse även om den gjorde mig sjösjuk första natten. Andra natten kom vi gott överens. Tanken på att Petter, Robban och Stefan ska få oändligt många nya seglingsupplevelser under det kommande året känns aningen avundsjukt men samtidigt är jag mycket förväntansfull för deras skull. Jag kommer följa deras resa med spänning och förtjusning.

Utöver seglingen har livet ombord inneburit ännu mer skojighetet. Dessa tre män är ljuvliga och galna på samma gång. Det ligger alltid ett skämt eller en kommentar på lut och jag har skrattat mycket. De har tagit gott hand om mig som gäst ombord. Vardagen har varit självklart enkel och aldrig har det varit något gnat om vem som ska ta disken eller plocka undan efter maten. Det har lagats god mat lagad ombord och jag har varit belåten eftersom jag ofta varit hungrigast. Helt vanliga dagligt återkommande samtalsämnen har varit hur magen mår av de linfrön som äts till frukost, hur många liter rosevin/frukt det finns kvar och om vem som ska ta ansvar för lukten från rumpan. Det har också diskuterats kring bajstankens volym och hur mycket det är kvar innan den är full, diseltankens filter och vattentankarnas eventuella läckage. Det har också tätats och grejats med alla dessa tankar under resans gång.

Då vädret varit växlande har det inneburit att vi spenderat en del tid i hamn. Och en hel del tid i fullt ställ på havet förstås. Jag har hunnit att läsa böcker och sticka vilket tyder på att det inte varit någon stress ombord. Dock är det en aning förvirrande att förhålla sig till att klockorna ombord är inställda på utc-tid.

Jag åker hem till Sverige efter finfina dagar och med ett annat lugn i kroppen jämfört med innan jag åkte. Nästa gast anländer Ijmuiden ikväll och jag önskar honom en god tur med Sassy och hennes män. Jag säger tusen tack och kanske på återseende på ett annat hav!
Kram Kristina