Shetland The Movie

Skepp o hoj kamrater!

Här kommer den rafflande film vi alla väntat på över Sassys sommarflört på de sju haven. Filmen är ett hopklipp från vår semesterseglats till Shetland och Orkney öarna. En resa som slutade med 1300 nya friska sjömil under kölen för Sassy och en fyra veckor äldre besättning. Sett ur ett vidare perspektiv utgör denna statistik ingen större skillnad för varken oss eller Sassy, vi är jämnåriga och har slutat jämföra våra krämpor.

Resan var verkligen lyckad och flöt på utan några större incidenter.

Kortfattat skulle jag vilja lista de svaga och starka punkter vi erfarit under resan:

+ Vindroder, jag skulle kunna gifta mig med vårt Monitor om det vore tillåtet
+ Högtalare i sittbrunn, underbar moralhöjare vid ensamma pass såväl som fest i hamn
+ Termosmuggar, kanon för matintag nattetid eller i hårt väder

- Vindgenerator, låter förjävligt och känns opålitlig i hårt väder
- Tryckvatten, slösar färskvatten, drar ström och väsnas. Bättre med hederliga fotpumpar

 

Sassy Lady vs Nordsjön 2-0

Fan va skönt! 500 sjömil på 100h över Nordsjön och en bit av Skagerrak är avklarat. Tanken var att hinna hem till bröllop i Jönköping men dåliga vindar tog oss till Arendal i Norge istället. Men sånt är livet på sjön, man kommer när man kommer.

Det var i alla fall ett par sköna dagar på havet med en försmak på riktig havssegling. Vi lämnade Orkney i tisdags och la till i Arendal idag vid lunchtid vilket är vår längsta segling hittills. Många säger att det tar 2-3 dygn innan man är helt inne i lunken till havs och det stämmer helt. Frågan ”varför” passerade inte hjärnan under det sista dygnet över huvud taget.

Frågan dök upp lite oftare under de första tre dygnen. Varför stampar vi emot sjön med vinden rakt i näsan 40° från målkurs? Varför kommer man på 100 grejer som måste repareras eller fixas till när man ligger och försöker sova i 30° lutning??

Varför uppskattar man inte en offentlig toalett oftare när det är så djävla svårt att skita halvt stående med badlakan på tork slängandes i ansiktet och en ständig rädsla att spolvattnet ska komma farandes längs nacken när stäven lättar över en hög vågkam???

Jag har kommit fram till att det finns många svar på den frågan. Ett av dom är: därför jag kan. Ett annat: det är minnen för livet. Det tredje (vilket är huvudorsaken för min egen del): är att om man inte har det riktigt djävligt ibland så tycker man aldrig att det är riktigt härligt heller. Att återvända till civilisationen är helt underbart och man behöver inte mer än en offentlig toalett med ett icke lutande golv för att tycka att livet är underbart att leva…

Moralen är alltså på topp så här i hamn och det är nästan lite för mycket att glida in i idylliska Arendal i Norge. Landskapet är otroligt vackert och svältfödda på kärlek självantänder man nästan när man ser de norska damerna. Ikväll blir det lite gaj och partaj vad det verkar.

Själva återseglingen var omväxlande och något mer äventyrsfylld än vägen över. Det började med starka vindar och slör, avtog efter ett dygn så att vi fick dieschla och därefter var det bidevind nästan hela vägen hit. Vi trodde att vi skulle kunna ta oss till Sverige men när vi låg och pinade utanför Danmarks ostkust och insåg att det skulle krävas ett slag upp till Kristiansand i Norge innan vi kunde sätta kurs på Bohuslän så bestämde vi oss för att gå in i Norge.

Här är några bilder på överfarten, egentligen tänkte jag lägga upp en liten filmsnutt med goa delfiner men det tillåter inte Norska Säpo. Istället blir det stillbilder på härligheterna.

Hasta luego!