Kuba 5 – Marina Vita och avresa mot Bermuda

Tis 23/4

Morgonbuss har guld i mund. Lätt slitna efter gårdagens festande var det med nöd och näppe vi hann med vår buss. Då bussen så började skumpa ut ur stan på gropiga vägar kände jag hur min minst sagt opålitliga bakismage drog igång, typiskt. Efter en dryg timme stannade chauffören till vid en busstation och jag passade på att göra slag i saken. Värt att nämna om toalettstandarden här på Kuba: Räkna med att det inte finns någon toa-ring, inget papper, ingen dörr (åtminstone inte som går att stänga eller låsa) samt ingen fungerande spolfunktion. Vis av erfarenhet räknade jag naturligtvis med allt detta men blev ändå chockad. Den här toaletten var det snuskigaste jag sett och hade nog inte gått att spola sedan 80-talet. Tidigare fornlämningar gjorde sig således påtagligt närvarande i såväl doft som rent visuellt. Men nöden har ingen lag, jag är ju inte här för att äta. Knappt har jag hunnit installera mig, ståendes på huk i den där stelt desperata knäböjen med rädsla att någon intim kroppsdel ska komma åt porslinet, förrän jag hör en buss tuta utanför. Va fan, tänker jag. Det kan väl ändå inte vara vår buss, den skulle ju stanna här i femton minuter sa chauffören, eller sa han fem? Jag skyndar mig i halv panik och rusar ut med pappret hängandes i rumpan (nja, det kanske var en överdrift). Mycket riktigt var det vår buss som nu börjat backa ut från stationen. Jag hoppar in i farten och känner att åååh vad jag älskar att åka buss.
Vi kommer fram till Holguin framåt kvällen, utan vidare incidenter. Äter en bit och ser oss sedan om efter en taxi ut till marinan. Jag var sugen på att åka amerikanare men en väldigt angelägen ung taxichaufför tjatar ner sitt pris så pass mycket att vi väljer att ta hans bud oavsett bil. Det visar sig att han har en extremt skruttig gammal rysk Vaz, med wellpapp i såväl dörrar som tak. Bilen har börjat knäckas så sätena lutar ihop, stora hål i golvet avslöjar vägen där under. Den stackars unga chauffören har inte bensin nog för den långa färden (närmare en timme enkel väg) och inte pengar nog att tanka. Vi stannar på en mack och betalar honom i förskott. Det visar sig att bilens tank är trasig, så han har en plastdunk i bagaget med en slang ned till motorn, perfekt. Sedan kör vi ut ur stan. Bilens styrning är så sliten att ratten glappar ett halvt varv. Det ser livsfarligt ut när killen parerar in bilen genom kurvor med desperata utslag på ratten. Än värre är det när han behöver bromsa, de gamla trumbromsarna tar så ojämnt att bilen kastar sig åt sidan vid minsta inbromsning. När han styr och bromsar samtidigt blir det ett riktigt skådespel att bevittna. Jag har viss erfarenhet av att köra folkrace men har aldrig sett maken till sliten bil ens inom den genren. Vi tycker lite synd om grabben. Ännu mer synd om honom blir det när polisen plötsligt vinkar in oss i väggrenen. Polismannen rycker lite i den glappiga ratten och tar sedan med sig grabben ut och de diskuterar en lång stund innan vi till slut får fortsätta vår färd. Killen är ledsen och upprörd, vi förstår att han fått problem och troligtvis böter. Det blev ingen lönsam färd för den tidigar så angelägna chauffören, så kan det gå när man inte kör amerikanare.
Väl ute på marinan finner vi Sassy som vi lämnat henne, fräsch och bedårande vacker. Vi vädrar, packar upp och dyker till kojs.

Ons 24/4

Arbetsdag under tryckande värme. Vi servar motorn och städar ur båten.
Vi träffar på en annan svensk i marinan, Bosse, han ligger precis som vi och väntar på vindar att ta sig hemåt. Väderutsikterna är inte riktigt på vår sida. Det blåser friska vindar från nordost, alltså rätt i näsan för oss som siktar mot Bermudas. Det ser ut att vrida mot ost först på måndag, så vi beslutar oss för att stanna ytterligare några dagar på Kuba och räknar med att avsegla söndag kväll.
Annars händer det inte så mycket en varm och kvalmig dag som denna. Mest spännande var väl när Robban var på toaletten, som vanligt fungerade inte spolningen så han lyfte på locket till toalettens vattentank för att se om flottören hängt sig. Då visade det sig att det satt en stor groda nere i tanken som tankfullt tittade upp och mötte Robbans blick. Ansvaret för den uteblivna spolfunktionen kan däremot inte tillskrivas grodan, det var helt enkelt vattenavbrott i hela byggnaden. Stackars grodan att sitta där nere utan tillgång till varken fruntimmer eller toavatten.

Tor 25/4

På morgonen kommer det in en 30 fots båt i marinan som har förlorat sitt förstag och ser ordentligt härjad ut. Seglet ligger som en trasa på däck och masten är nödtorftigt stagad med ett skarvat spännband till fören. Kapten ombord är John, en dement amerikansk gubbe på 70 år som enligt egen utsago lider av allsköns allvarliga sjukdomar. Hans medicinering börjar dessutom ta slut. Han kan hur som helst vara glad att han inte mastade av där ute. Med sig ombord har han en ung kanadensare vid namn Brad. Kuba är inte ett optimalt land att söka nödhamn i om du behöver tillgång till marina reservdelar, här finns naturligtvis varken förstag eller segel att tillgå. Däremot har några flinka kubaner redan börjat hjälpa till med att skarva ihop det brustna förstaget så att den gamla trasan till försegel kan lappas och åter sättas. På kvällen bjuder vi över dem till Sassy på ett par stänkare. John spottar inte i glaset och snart berättar han att tullen under förmiddagen omhändertagit de tre vapen han hade ombord men att de missat den marijuana som han har liggandes i en låda. Uppenbarligen anser John att det är helt naturligt att segla runt med ett jaktgevär, ett automatgevär och en halvautomatisk pistol ombord. Marijuanan använder han naturligtvis i medicinskt syfte. Ovanligt nog har han även en motorcykel (Suzuki 650 cc) ståendes på däck. Gubben är påtagligt senil och vi kommer inte långt i någon diskussion med honom, allt är tydligen Obamas fel. När whiskyn är slut hoppar John i vattnet och simmar tillbaks till sin båt i det grumliga vattnet, trots att han ligger alldeles brevid oss och bryggan således vore en betydligt smidigare väg. Hans betydligt mer sympatiska besättningsman Brad stannar emellertid kvar och vi sitter i sittbrunnen under månen och pratar till in på småtimmarna. Det är tydligt att Brad behöver lätta sitt hjärta efter att ha seglat med John i tre veckor från Florida. De två träffades av en slump och Brad, 26 år gammal, bestämde sig för att hjälpa John att segla ned sin båt till Dominikanska Republiken. För Brad var det tänkt att bli ett härligt seglingsäventyr. Det blev så mycket mer. Ständiga gräl och problem, en usel båt och en sjuk kapten. Brad kommer förmodligen att lämna skutan och vi förstår honom mer än väl.
När vi sitter och pratar och umgås som bäst dyker en fryntlig och påtagligt förfriskad herre upp på bryggan. Han förklarar att han arbetar som nattvakt på marinan och att han ska patrullera bryggan inatt. Vi bjuder honom på ett glas whisky och strax därefter kommer han och ber om en öl. Några timmar senare säger vi godnatt till Brad och går ner för att borsta tänderna. Då dyker vakten upp igen och denna gången är han verkligen dyngrak. Han står och vinglar på bryggan vid vår båt och pratar med oss på en svårbegriplig blandning av spanska, engelska och fyllesvammel. Han vill uppenbarligen ha mer att dricka, och dessutom vill han ge oss grönsaker. Vänligt men bestämt säger vi nej tack och godnatt. Mannen ger sig inte i första taget, han trodde ju att det vankades fest och han jobbar ju ända fram till kl 07.00. Efter ett tag lommar han dock vidare längs bryggan.

Fre 26/4

Även denna morgon kommer det in en skadad segelbåt i hamnen. Denna gången är det en 39 fots Jeanneau med rysk besättning som har mastat av ute på atlanten, 1000 NM utanför Barbados. De lyckades rädda storbommen som de stagat upp och använder som nödrigg. Vi hinner inte prata så mycket med dem nu, vår hyrbil har anlänt och åker till Guardalavaca för att fixa med alla papper. Brad hänger med oss. Vi har tänkt oss en skön dagsutflykt längs kusten, köra längs småvägar och se vart vi hamnar, handla frukt och grönsaker inför vår avfärd. Vi kör ett par mil till Bahia de Bariay, en underbar liten strand med vit sand och klart vatten. Stranden är nästan helt folktom, förutom ett par kubanska barnfamiljer som umgås vid vattenbrynet och en kille med hundvalp som sitter i skuggan under en palm. Vi tar ett svalkande dopp och slår oss ned vid killen med hunden. Han pratar hygglig engelska och vi börjar prata med honom. Killen heter Yosbel och är 33 år. Han har varit på begravning av sin farmor här i byn och känner sig lite ledsen, hunden har han lånat av en släkting här, den får honom att känna sig bättre. Snart ska Yosbel ta sig hem till Gibara 7 mil västerut där han bor i utkanten med sin fru och son. Imorgon ska han återgå till sitt jobb som bagare. Gibara är en gammal fiskeby i kolonialstil som vi gärna vill besöka. Vi har en plats ledig i bilen och erbjuder Yosbel skjuts. Han tackar naturligtvis ja och vi får en personlig guide som gladeligen visar oss finaste vägen dit och naturligtvis även staden med dess bästa sevärdigheter. Färden går längs landsbygden på elendiga små genvägar, dessa hade vi aldrig hittat utan vår guide. Naturen är enormt vacker och det sjuder av liv i de små byar och gårdar vi passerar. Väl framme i Gibara guidar Yosbel oss upp till en platå med utsikt över hela staden och havet. Vi börjar bli hungriga och frågar om vi får bjuda på lunch. Yosbel tar oss till en underbar liten kubansk resturang nere i stan, här äter vi förmodligen den godaste maten hittils och till riktigt bra pris. Vi beställde in hummer, fisk, räkor och bläckfisk. Till detta serverades en stor sallad, ris, svarta bönor och friterad matbanan, öl och vatten. Vi blev proppmätta och belåtna alla fem, slutnotan gick på strax under 30 CUC (dvs 200 kr).
Efter middagen åker vi hem till Yosbels föräldrar och dricker kaffe. De bor mycket primitivt i stadens fattigare del. Vi känner oss hedrade att bli inbjudna i deras hem, men samtidigt lite dumma där vi svänger in på gatan och parkerar vår moderna hyrbil framför deras hus. Inte lustigt att folk tittar, alla vet att hyrbilar endast är för turister (röda nummerplåtar) och att det kostar motsvarande ett halvårs lön per dag att hyra en sådan. Vi dricker upp det söta kaffet och leker lite med grisen som de har på bakgården. Sedan går vi över till Yosbel äldre bror som driver en liten grönsakshandel alldeles intill. Här köper vi på oss frukt och grönsaker så den lilla Kian blir alldeles knökfull.
På vägen hem släpper vi av Yosbel hemma hos hans farbror. Vi tar sedan vägen genom Holguin och köper på oss ännu mer frukt, diesel och vatten.

Lör 27/4

Vi tömmer båten på prylar vi inte längre använder eller behöver, istället ger vi bort dessa till bättre behövande. Kubaner älskar att få saker, vad som helst i stort sätt. De har nytta av allt och man kan vara säker på att det kommer till användning. Exempelvis ger vi bort en fotboll till en man som blir störtlycklig. En 5,5 kg gasolflaska med extra regulator till en man som nästan tappar hakan av lycka. Vakten som fyllepatrullerat på bryggan två nätter tidigare får passande nog en flaska Grants och en Sassy Lady t-shirt. Han kommer senare på kvällen över och ger oss en stor påse grönsaker. Vi ger bort en del kläder och ytterligare en fotboll till tjejen som jobbar i marinan. Hon har barn i passande åldrar.
På kvällen bjuder Bosse med oss på en trevlig kubansk restaurang en bit bort. Här kacklar kycklingar runt bland borden och det är en härlig jordnära atmosfär. Bosse har seglat över 100.000 NM i sin 40 fots båt, byggd 1975 i Sydafrika, det är spännande att höra hans seglarhistorier. Imorgon kastar vi loss båda två, kanske kan vi ha lite kontakt under vägen. Om inte annat så ligger väl Bosse där och väntar på oss med en kall pilsner på Azorerna. Vi lär ju knappast segla snabbast.

Sön 28/4

Vi klarerar ut under förmiddagen och förbereder det sista innan avfärd. Vid lunchtid lägger vi loss och tuffar ut från den skyddade viken. När vi kommer ut mot öppet vatten blåser det rejält och dessutom rakt nordostligt, alltså rätt i näsan på oss. Under dessa förhållanden kommer vi tvingas starta resan med pinkryss och ett jäkla stampande i sjön. Våra sjöben är borta efter tre veckor på landbacken så vi kan dessutom räkna med viss sjösjuka. Som bäst kan vi kanske tillryggalägga 40 NM mot mål under ett dygn med dessa premisser, under bättre förhållanden brukar vi segla åtminstone 100-120 NM per dygn. Nä fy fasen, vi bestämmer oss snabbt för att vända om och går in i viken igen och fäller ankaret. Här spenderar vi kvällen med att äta och vila. Vi poppar popcorn och kollar på film medans solen går ned i horisonten. hamnmyndigheterna har sett oss komma in i viken och de ropar upp oss ett flertal gånger över radion. De vill ha bekräftat att det är Sassy Lady som ligger i viken och ja, vi är fortfarande tre ombord. Vi uppmanas ha passning på kanal 16 hela natten och dessutom meddela när vi tänker avgå, preliminärt kl 06.00 följande morgon. Hmm, de verkar uppenbart oroliga över att vi tänker ta ombord något eller någon.
Bosse lämnar marinan ett par timmar efter oss. Även han sticker ut näsan och gör samma bedömning som oss. Han vände också om och ligger nu ankrad en bit bort. Han var dock smart nog att lägga sig bakom ett krön så att han inte syns. I morgon börjar vår långa hemfärd! Första planerade stopp är Bermuda.

5 thoughts on “Kuba 5 – Marina Vita och avresa mot Bermuda