Single malt och slussar i Skottland

Sjömän och fruntimmer!

Sådär ja, nu har solbrännan flagnat av och vi börjar vänja oss vid det bistra nordliga klimatet. Sassys dieselvärmare har verkligen fått bekänna färg och våra underställ har åter igen fått den äran att bära arom av spännande man.

Efter några dagar i Belfast på Nord Irland, där Robbans pappa Björn tackade för sig och Stefan kom ombord igen, seglade vi vidare upp till Skottland. Vårt första stopp blev Port Ellen på Islay. Vi hann knappt förtöja innan vi blev bjudna över på pilsner hos några trevliga skottar i båten brevid. Vi pratade bl.a om den trevliga stämningen och atmosfären vi upplever på de ställen vi besökt i skottland och de lärde oss då att ett bröllop i Edinburgh är som en begravning i Glasgow. Själva var de naturligtvis från den senare.
Här på Islay stannade vi sedan för en dags vuxenvandring. Denna kulturaktivitet innefattade en vandring på tynande sjöben mellan de tre whiskydestillerierna Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg. Dagen bjöd på klassiskt skottskt högsommarväder, dvs. 11 grader, kulingvind och ösregn från sidan. Vi valde att gå i jeans. Bra val. Det kändes oerhört skönt och förnämligt, poetiskt på något vis, när destillerierna dök upp i diset med sina inbjudande vitkalkade byggnader och välkomnade oss in i skydd och moderlig värme. På Ardbeg gick vi en längre guidad tur och fick tillfälle att provsmaka några udda årgångar från specialtappade tunnor. Bl.a. en 38-årig och en 24-årig, spännande. Vi fick även prova deras vanligaste 12-åriga direkt från tunnan när den tappades samt deras specialvariant Corryvreckan som lagras på franska ekfat och därför får en speciell smak av citrus och vanilj.

Dagen efter, när regnet lättat och svalorna kvittrade med sin frånvaro seglade vi vidare upp till Oban. Här provade vi också lite whisky och köpte några trevliga pavor att värma oss med under svårare tider. På fredagens morgon lämnade Robban skutan för att möta upp Marie i Edinburgh. Där har de tu planerat en romantisk weekend medans Stefan och jag ska segla båten vidare genom Caledoniankanalen till Inverness på ostkusten, där Robban sedan hoppar ombord igen.

Caledoniankanalen är 97 km lång, består av 29 slussar och 10 svängbroar. Vi har gått kanalen tidigare (2010 med gamla Sassy Lady, en Maxi 87) och hade väl egentligen inga större förväntningar. Det är hur som helst ett lugnt och mysigt sätt att färdas på vattnet och vi såg fram emot denna omväxling mot vad havssegling innebär. Underbart att slippa planera efter tidvattenströmmar och vindriktningar. Slippa brassa käk i en krängande kajuta och sjöstuva minsta lilla suddgummi ombord. Tänk att plötsligt kunna ha ett glas vin stående i sittbrunnen under gång utan risk för fadäs, det är pensionärssegling det. När slussarna stänger kl 18 lägger man till och letar upp en dusch och en restaurang. Som sagt, skön omväxling för oss luffare.

Några timmar efter att Robban lämnat sina sjömän i arla morgonstund är det dags att lägga loss. Vi är strax efter lågvatten och kommer nu ha strömmen med oss under sex timmar. Det blir en snabb och angenäm seglats och vi slussar in i Fort William på högvatten strax innan kanalen stänger för dagen. Brevid oss i hamnbassängen lägger sig en svensk Fantasi 37:a, Sea Wind. Det är Lars och Mona som tillsammans med dottern Kajsa är på väg åt andra hållet. De är precis som vi medlemmar i JRSK (Jorden Runt Seglar Klubben) och vi har mycket att prata om. Kvällen går fort och bjuder på såväl nescafè som rom.

Dagen efter står vi beredda när kanalen öppnar. Redan i första slussen slår vi oss i slang med ett gäng sköna pajsare i en liten fiskebåt. Vi såg att båten hade hemmahamn Fraserburgh, en liten ruffig hamn vi besökt på ostlusten, så vi började tjata lite med de tre grabbarna ombord. Vi berömde bl.a deras lokala pub Ship Inn och diskuterade de skamfilade duscharna i sjömanskyrkan. grabbarna var oerhört trevliga och det visad sig att den ena av dem precis hade köpt båten i Irland och tagit med sig två polare för att hjälpa till att leverera hem den genom kanalen. De var alla rysligt bakfulla och den ena såg faktiskt rent bedrövlig ut. Han hävdade dock att han normalt sett inte dricker, det är hans kompis med båten som hetsat honom kvällen innan. Jo visst, säger kompisen med båten, och normalt sätt äter han inget heller. Ha ha, svarar den bakfulle som är nästan lika bred som lång. Skottarna har härlig humor.
Hela dagen slår vi sedan följe med fiskebåten (vid namn Still Game) men när vi kommer in i första sjön, Loch Lochy, vinner deras större motor och de får försprång. Tyvärr får de sådant försprång att de precis hinner med en sluss, som vi naturligtvis missar. Efter en stund sprakar det till på VHF:en och de ropar upp oss, vi hör något om att förloraren bjuder på öl i baren :-). När slussarna stänger har vi tagit oss till Fort Augustus, där vi stannar för natten.

Nästa morgon vaknar vi till strålande sol och efter kaffet slussar vi ned till Loch Ness. En lätt bris i aktern och en underbar segling med gennaker över platt vatten. Vi seglar förbi en segelbåt med två skottska fysiklärare som vi sedan väntar in i nästa sluss. De var avundsjuka på vårt stora färgglada lättvindssegel. Vi har sedan följe ned till Inverness där vi precis hinner igenom sista svängbron innan stängningsdags. Skönt, vi ligger nu alldeles i kanalens utlopp och räknar med att slussa ut med högvattnet imorgon tisdag. Då är Robban tillbaka och vi ser ut att ha ett fint väderfönster över Nordsjön på vår sista etapp hem mot Göteborg.

Om allt vill sig väl räknar vi med att lägga till hemma i götet redan i slutet av nästa helg. Då blir det skumpa och inlagd sill!!!

Skepp o hoj!

Längs Irländska kusten

Dagen efter ankomst till Crosshaven (19/6) började vi som var kvar ombord med att städa ur lukten och fukten av de andra seglarna, så vi skulle känna oss riktigt hemmastadda. Efter stortädningen började vi bekanta oss med vårt nya närområde. Solen strålade och vi hittade en mycket trevlig pub som erbjöd allt en seglare kan önska så som god mat och dryck, WiFi och leende servitriser. Vi trivdes som länspumpar i ett kölsvin och pekade ut många tänkbara sommarhus i den fina omgivningen.

Efter att ha kollat vädret bestämde vi oss för att dagen efter fortsätta öster ut längs kusten, detta för att slippa bli liggandes i den annalkande kulingen. Tors 20/6:e lägger vi ut i arla morgonstund och för maskin tar vi oss vidare mot nordost och njuter i fulla drag av gott väder och de fina vyerna som kusthoppandet erbjuder. Efter en lång dag och ca 50N går vi in och förtöjer i lilla Dunmore east. Där besöker vi den mest inrökta pub jag hit in tills någonsin varit på. En pub fylld med atmosfär, men när vi fick veta att det matigaste de hade att erbjuda var Guinness, gick vi snart ner till båten för att steka våra egna korvar.Morgonen efter förstod vi varför de var så skralt med matserveringen på den lokala puben. Det är ju så enkelt att det som stoppas in måste ut, och faciliteterna på den hamnplanen hade en standard som var långt lägre än vad vi var vana vid, och då åker vi ändå runt med ett sprucket toalettlock inne på Sassys herrtoalett ända sedan en kraftig våg behagade välta en av besättningsmedlemmarna inne i det trånga utrymmet.

Nu var det midsommaraftons morgon, och uppe hos hamnkapten Harry tittade vi på färska Gribfiler och fick några tipps ang. vägval för vår fortsatta färd mot Dublin. Väderfilerna visade fortfarande att vi skulle få kulingvindar från syd fram mot eftermiddagen och Harry tyckte nog till en början att vi skulle stanna där vi låg. Vår plan var att sticka runt 12-tiden och få vind och ström med oss och hinna fram till Dublin innan vinden skulle vrida mot nord och sedan ge motvind i flera dagar. Vi beslöt oss för att ta en körare med medvind under natten och sedan vila ut uppe i Dublin i lung och ro några dagar. Där skulle också Petter skulle ansluta sig till männen igen efter att ha finkammat Dublins alla skoaffärer tillsammans med sin trolovade.

Sällan har en far och en son haft en mer komplett segling en den vi hade på midsommarafton och midsommardagens morgon. Vi började med härliga vindar, gennaker segling och spanade efter delfiner och sjöfågel. Sen ökade vinden och nylonet åkte ner, jag började förbereda sillunchen och farsan kollade att ölen var färsk och sval. Vi bottenrevade storen för att kunna äta i lugn och ro men gjorde ändå 8knop över grund med hjälp av strömmen. Vi avnjöt svensk sill och Irländs potatis som vi sköljde ner med pappa Gie:s hemgjorda Porsbrännvin, (stort tack för att vi fick smaka detta hemliga recept, utsökt!) solen strålade och alla var glada. Efter maten åkte mössor, livlinor och stormfock fram, och vi satte oss att invänta mörkret medan strömmen vände mot oss och gjorde sjön mycket orolig och obekväm. Mörkt blir det ju aldrig runt midsommar, men dimma och dis tar ingen hänsyn till hur solen går upp och ner och vi fick snart snart en god övning i hur navigation i kuling och nedsatt sikt går till. På morgonen med ca 1 timme kvar till marinan i Dun Loaghair, ca 1mil SW om Dublin, dog vinden ut och jag startade maskin. En halv timme senare kom vinden tillbaka med ny styrka fast nu från nord. Planeringen stämde perfekt, jag väckte den gammle och styrde in mellan pirarna. Två generationers sjömän gick snart sida vid sida på svajande ben med kurs mot duscharna och en välbehövlig vila.

Sen följde ett par dagar med typiskt turistande i såväl Dun Loaghair som inne i Dublin. Vi gick in och ut ur affärer och pubar, tittade till gatumusikanter och levande statyer ända tills det på måndagen var dax att möta upp Petter och lotsa honom tillbaka till båten. Med hjälp av den nu återvända besättningsmedlemmen bokade vi tvättstugan i marinan för några timmar, samtidigt passade vi på att byta olja i motor och drev då det såg ut att bli en hel del motorgång framöver.

Nu hade vi ca 100N att ta oss upp till Belfast, där pappa Björn skall flyga hem till snipan igen och Stefan kommer åter göra sig hemmastad ombord. Turen till Belfast delade vi i två dagsetapper och hamnade på så sett i en liten fiske ort vid namn Ardglass. Vi lyckades självklart inte hinna fram innan byns samtliga matserveringar han stänga, men vi hittade tillslut en pub som hade jordnötter bakom disken och lät det väl smaka. Vår vana trogen smakade vi av det lokala öl sortimentet, och Petter som är väl bevandrad i ölkultur passade på att berömma bartendern för alla goda öl som finns att få i Irland. Bartendern muttrade något tillbaka som var lite svårtolkat tack vare den breda dialekten men Petter nickade, tackade och log som den goda Svensk han är. Först när det var dax att betala gick det upp för oss vad han måste ha muttrat om. Bartendern ville nämligen ha betalt i Brittiska pund och inga euro. -Euro har de på Irland men inte här i England. Där fick vi för Irländska öl :) Vi fick hur som helst betalat för oss i Euro och skyndade nu i skydd av mörkret ner till båten och bytte snabbt ut den Irländska gästflaggan. Nu tyckte vi att det fick räcka med dåliga och sena middagar så vi satte klockan på tidigt för att nästa dag hinna fram före stängningsdax.

Sista benet mot Belfast bjöd på ihållande regn och ingen vind. Sådana dagar är det lätt att hemlängtan smyger sig på, men när vi tjudrat fast Sassy till brygg kanten i Bangor marina, strax utanför Belfast, fick vi höra att där skulle vara festival över helgen. Med förhoppningar om en trevlig helg i väntan på Stefans återkomst skyndar vi oss upp i stan för att börja ta del av det kulturella utbudet.