Dominica i våra hjärtan

Sjömän och fruntimmer!

Idag lämnar vi Dominica och seglar vidare mot Guadeloupe. På vägen dit tänker vi stanna till på några franska små öar, Iles des Saintes, där vi fått tips om en idyllisk liten vik där man kan simma med delfiner.

Vår tid här på Dominica har varit underbar. Helt klart en av pärlorna i karibien, med fantastiskt vacker natur och vänliga människor. Priserna är lägre än på de flesta andra öar vi besökt och det är lätt att hitta lokala alternativ för oss som försöker leva billigt, svajigt och enkelt. Från Roseau i söder seglade vi i söndags vidare upp till Portsmouth på norra sidan av ön. När vi kom in i viken stötte vi åter igen ihop med ett antal båtar vi träffat tidigare. På kvällen var det grillfest inne på stranden och gammal som ung dansade loss så att sanden yrde. Gratis rom punch borgade för en festlig atmosfär och det var kul att slå sig i slang med andra sjörövare av blandat virke. Bl.a stötte vi ihop med en väderbiten värmlänning i pudelfrisyr som tydligen var en betydelsefull TV-kändis. Han hade varit med i Expedition Robinsson 1998, visserligen åkt ut i första avsnittet pga röstfusk, men ändå.

I tisdags åkte vi upp i en liten flod, Indian River. Naturen var häftig med gamla träd och rötter som hängde in över oss. Här har scener ur Pirats of the Caribbean spelats in. Fast det säger de å andra sidan vart man än befinner sig. Varenda liten ö, strand, palm, vattenfall, kokosnöt, har alla varit avgörande föremål för inspelningen av Pirats of the Caribbean. Lustigt.

Sedan har vi hängt en del i viken, besökt andra båtar eller haft båtgrannar på besök hos oss. Ett behagligt semesterlunk helt enkelt. Igår vandrade vi upp längs kusten, njöt av exotiska frukter direkt från träden och gick genom små byar med nyfikna och välkommnande människor. När Stefan trampat sönder sina flip-flops och solen börjat förbereda sitt kvällsdopp tog vi en buss hemåt igen. Som vanligt var det en oerhört charmig bussfärd, Bob Marley på högsta volym och gasen i botten. En halv skolklass tryckte sig in vid ett stopp och barnen var mäkta nyfikna på de tre bleka passagerarna. En liten pojke frågade bl.a om man andas snö i sverige. Besviken över svaret frågade han lite senare om vi åt snö.

En annan trevlig överraskning på Dominica är att alla boat-boys uppför sig väldigt proffesionellt. De kommer inte ut stenhöga och dunsar in i din båt och försöker pracka på dig saker du inte vill ha till överpris. Här verkar de istället arbeta organiserat och har fattat galoppen med att hålla bra gemensamma priser på tjänster och varor. De är serviceinriktade och lyhörda vilket ger ett förtroendeingivande intryck. Det är sånt som får oss seglare att trivas och vilja komma tillbaka.

Simma lugnt…

Vandring och Bosse-båtdoktorn på Dominica

Det var ett tag sen vi skrivit om andra problem än missade dansbandsfredagar men sanningen är att vi inte haft några. Ett par småsaker har dykt upp längs vägen men med Karibien-tempot i kroppen så måste man ju suga lite på karamellen ett tag innan man sväljer. På morgonen efter vi släppt ankar utanför Roseay dök ett litet problem upp som vi anat lura i vassen, kylen. Det är ju ett ständigt bekymmer när det är så varmt att kylen drar mycket ström om man vill dricka annat än byxljummen (ko-) bärs. Över Atlanten fick vi köra dieseln en timme om dan för att ladda batterierna på grund av att kylen drog mycket (trots att vi fyllt på med fräscht miljöfarligt kylmedel i Mindelo). Men dom senaste veckorna hade den först på något magiskt sätt minskat sin strömförbrukning. För helt plötsligt gick vi jämt upp med det som solpanelerna laddar. Detta skulle kunna bero på att det blivit ett tjockt lager is kring kylaggregatet som gör att tempsensorn håller sig kallare och därför går kompressorn mer sällan. Men så helt plötsligt började den gå konstant och vi gick 100 Ah back på ett dygn.

Kylaggregatet sitter monterat i ett av stuvfacken i sittbrunnen där vi har rätt mycket grejer. Vi försöker hålla rent runt aggregatet så att det ska få bra med kylning men det är svårt när man ska få ner så mycket som möjligt (130 l diesel bl.a.). På sidan av aggregatet sitter det två kopparrör från kylslingan och när jag kände på dessa var dom heta min solstekta gubbröv mitt på Atlanten. Det sitter en fläkt i kylaggregatet som ska kyla evaporatorn och kompressorn och den verkade stå helt still. Så medan Robban och Petter drog på byn för att klarera in och spana efter bra internet fläkte jag fram verktygen och en oväntad reservdel.

I nån gammal datorslakt hemma hade jag hittat två fläktar som jag lät följa med på resan i hopp om att jag skulle montera dom för att få lite sosse-AC i båten. Det har inte blivit av men en sån tur nu då. Med en slaktad IKEA-burk som adapter till det större hålet, några småskruv och silvertejp så blev det drag under galoscherna igen. Inte världens snyggaste, men det funkar tills vi får tag i en annan fläkt. Vi slapp också äta upp tre kilo ost, två tuber kaviar, två kilo smör och tre burkar sill innan det skulle bli dåligt.

Med detta som inspiration fortsatte vi dagen efter med förbättringar av vår 35-åriga dam. Vi har ju haft problem med vatten i dieseln och Petter hade drömt en sexdröm om hur detta skulle fixas (antar att det var Caroline som berättade för honom hur han skulle göra). Det troliga var att vattnet tog sig in igenom av-luftningen på tanken och när han plockade isär slangen så stod det faktiskt vatten i den. Problemet är att genomföringen på den lutande akterspegeln är rak och då blir det en böj neråt på slangen innan svanhalsen där vattnet samlas. När motorn sedan startar så sugs vattnet in i tanken. Med hjälp av en gammal polerflaska, en massa sikaflex och en kall öl monterade han ett riktigt MacGyver-lås på avluftningen. Robban, som hade syslöjd på högstadiet, kontrade med att fixa till kryssfocken som släppt i en söm och jag knäckte några borr på att laga en mantågsstötta.

Nöjda tog vi oss in på stan vid fem-tiden för att styra upp en vandring till dagen efter men då hade turistinfon stängt (inte för att det hade hjälpt oss ändå). För när vi på morgonen drog på oss platåskorna och packade väskan med Rignes-öl och stack dit igen fick vi verkligen ingen hjälp. En ”Computer says no”-dam (förklaring här) satt bakom disken och var så ohjälpsam hon kunde. Istället dök det upp en pajsare utanför och ville erbjuda oss sina tjänster. För 150 EC skulle han köra oss till den häftigaste vandringen på ön och hämta oss när vi var klara, om vi klarade av det dvs. Normalt sett tar det sex timmar plus lite tid för fotosessioner och gruppstretchning men vi hade bara fem timmar på oss innan det började skymma. Inte kan man väl säga nej till en sån utmaning…

Vandringen var bland det finaste vi gjort på resan men också det tuffaste. Det var backe upp eller backe ner hela vägen och det var tur att leden var underhållen med stockar som trappsteg. För det var halt och lerigt så att VM-drottningen i lerbrottning skulle kunna koras här (synd att det var dåligt med tjejer i vitt längs leden). Vi mötte några stycken som tyckte att vi var lite sent ute om vi skulle hinna tillbaka innan mörkret men vi pinnade på ändå.

Trots att det var tufft så var det verkligen spektakulärt. Leden gick genom regnskog och upp på höga toppar med fin utsikt. Efter klättring på ca 500m och så var målet ”Boiling Lake” som är en stekhet sjö som bubblar och luktar fis. Det var riktigt häftigt att kunna släppa sig även i uppförsbackarna och längs vägen var det små pyrande ångkittlar och bubblande lerpölar, lite som att vara på Island faktiskt. När vi började närma oss tidpunkten då vi var tvungen att vända för att hinna tillbaka innan mörkret och bara skulle kika runt den ”sista” kröken så nådde vi till slut fram. Och det var en spektakulär syn. Ännu bättre blev det ju också av att man inte kan ta sig dit på annat sätt än den tuffa vandringselden vi precis gått… som vi nu skulle gå tillbaka.

Med en snickers innanför västen vände vi tillbaka mot starten. Det är ju alltid tuffare att gå tillbaka när man vet vad som väntar. Mina senaste vandringar i dom svenska fjällen har ju slutat med trasiga knän och magtömning men än så länge hade det gått bra. Värmen skulle dock framkalla en Zeb Macahan bland oss och det var Robban som gick hårdast åt. Han har ju en termostat som öppnar fullt vid minsta temperaturökning och krampen började smyga sig på. Men likt pappa Björn är han av segt virke och kämpade på så att vi kom tillbaka precis efter fem timmar, imponerande lite gnäll trots att det såg ut att vara värre kramp än VM94, så gör man. Trots att vi var i tid hade taxichaffisen hunnit röka på och fick hjälp av en gammal flört att köra oss tillbaka till Roseau. Grillad kyckling i massor smakade bra och det var otroligt skönt att komma tillbaka till båten.

 

Idag har vi tagit det otroligt lugnt och gruppmasserat ljumskar, lår och sätesmuskler. Vi sticker troligen upp till Portsmouth för att spana in Indian River och kanske ta en till vandring. Dominica bjuder verkligen på mycket av den varan och om man ska tro guideboken så blir det mindre natursköna ställen ju längre norrut vi kommer.

Hasta luego