Storfiske på väg till Saint Lucia

I söndags var det full moon party vid Clifton beach på Union Island. Vi inledde kvällen med ett par rediga rom punch på Happy Island pub, en i lokala kretsar legendarisk liten pub som ligger på en hemmagjord liten ö ute på revet i viken där vi låg ankrade. Ägaren bor själv ute på den lilla ön som han byggt ihop av stenar, snäckor och betong. Stället är känt för att inte snåla med romen.

Morgonen efter masade vi upp ankaret med något svaga armar och satte kurs norrut. Strax innan solnedgången gick vi in i Bequia och lade ankaret utanför Princess Margaret beach, samma ställe där vi låg under jul. Vi sjösatte dingen och puttrade in till byn. Där avnjöt vi en trevlig middag på Coccos Place med utsikt över hela Admiralty Bay. Sedan blev det tidigt i säng. Pensionär som man blivit är det svårt att hålla ångan uppe flera dagar i sträck. Iallafall om det inte åligger särskild orsak eller ett ömmande behov i botten. Vilken visserligen kan inträffa ibland. Men inte ikväll.

När tullmyndigheten slog upp sina portar dagen efter hängde Robban på låset och klarerade ut Sassy Lady samt besättning från Saint Vincent och Grenadinerna. Denna process är relativt smidig att utföra på Bequia visste vi sedan tidigare. Vi hade förvisso planerat att stanna en natt på Saint Vincent under vår väg upp mot Saint Lucia men hade inte lust att böka med tull- och migrationsmyndigheter där. Enklare att uppehålla sig illegalt någon enstaka natt. Sedan kastade vi loss.

Redan innan vi hunnnit lämna viken kastade vi ut vår första fiskerev. Idag ville vi få fisk. Då vi efter bara några minuter rundade udden Devils Table spändes linan plötsligt upp som en fiolsträng efter båten och vi såg hur en argsint krabat av försvarlig storlek började plaska vid ytan. Vi fortsatte att segla på i oförminskad fart och lät den släpa med en god stund för att trötta ut sig. När vi sedan försökte dra in den så kändes det som att försöka dra upp en moped från havets botten. Lönlöst. Vi bestämde oss för att låta vår kamrat släpa med och trötta ut sig ända tills vi kom i lä av Saint Vincent flera timmar senare. Då saktade vi farten och började hala in.

Fortfarande var linan spänd till bristningsgränsen när vi långsamt började veva in den med hjälp av en vinsch. Vi kunde nu tydligt se svärdet som klöv ytan då den gick upp och försökte göra sig fri. Vi hade en svärdfisk på kroken, förmodligen en Blue Marlin, och detta var en stor rackare. Till slut fick vi in den några meter bakom aktern och kände att det avgörande ögonblicket var nära. Vi har tidigare förlorat stora fiskar just nu. När de förstår att stunden är kommen och de gör sin sista kraftansträngning. Antingen drar de ner under båten och linan skärs av mot propellern eller så drar de sönder utrustningen helt enkelt. Jag stod beredd nere på badplattformen i aktern och satte huggkroken bakom gälarna på firren. I ett fåfängt försök lyfte jag till i kroken men insåg snabbt att jag aldrig skulle orka lyfta in den i båten själv. Dessutom är vår akter full av bröte; vindroder, fendrar, utombordare och annat skit som hänger i vägen för oss proffsfiskare. Vi ledde kroken till sidan av sittbrunnen där vi till sist kunde räkna hem segern. Med alla krafter drog Robban i huggkroken och jag i svärdet och vi lyckades häva fisken över kanten så att den dönade in i sittbrunnen med en väldig duns. Jiiihoooo!!! Vi vann! Herren ger och herren tar. Nu kom nästa problem. Vad ska vi göra med den? Det är ju middag för en hel boxningsklubb. Han (eller hon, den var svår att könsbestämma) var trots allt närmare två meter lång och vägde som en mindre tonåring. Ska vi släppa tillbaks den? Men utan att döda den vågar vi inte plocka ur kroken ur munnen på den och är den ändå död så måste vi ju försöka ta tillvara på så mycket som möjligt. Vi skar ur två filéer. Den ena räcker för mat till oss fyra ombord i tre dagar, den andra gav vi bort till en kille som kom paddlandes ut till oss när vi lade till i viken. Den räcker till middag åt hela hans familj i ett par dagar. Alla glada (förutom fisken och dess anhöriga).

Vi stannade för natten i Chateaubelair bay på nordvästra Saint Vincent och tillredde en kanongod middag på en del av fångsten då vi kom fram. Vi var enda båten i viken och blev direkt mötta av två lokala boatboys som kom paddlandes till oss för att erbjuda sina tjänster. Den första, George, paddlade nöjt hem efter att ha fått Blue Marlin filèn av oss. Den andra, John, visade sig vara en mycket vänlig och blyg herre som bodde inne på stranden med sin son och mor. Vi köpte en stor påse grape och passionsfrukt av honom för en spottstyvel. Mycket billigare och fräschare än i affären. Eftersom John tillhör ”fel” politiskt parti berättar han att det är omöjligt för honom att få ett kommunalt arbete här på ön. Och några andra ”vanliga” jobb verkar inte finnas. Förutom att odla maruijana förstås, men det ville John inte göra. Dessutom vet vi att många seglare snäser av alla boatboys som dyker upp och då kan det inte vara lätt för den något förlägne John att hävda sig i konkurrensen. Visst kan boatboys vara extremt påflugna och irriterande. Instinktivt vill man oftast fräsa iväg dem när de kommer mot båten som flugor på en sockerbit och försöker pracka på en allsköns skit. Vi tycker oss emellertid ha hittat en taktik som fungerar och känns bra för oss. Vi tackar artigt nej till sådant vi inte vill ha, ex. bojplats, t-shirts, ganja. Vi skämtar och småpratar lite ändå och ger dem sig inte så frågar vi om dem möjligtvis kan ordna något vi vill ha, ex. frukt och grönsaker. Det kostar inte mycket. Vi har hittills fått ha våra saker i fred och dessutom träffat en hel del intressanta människor, som John. Vi gav honom 5EC i dricks (motsvarande 13kr) och då paddlade han glatt iväg på sin gamla trasiga surfbräda för att plocka några kokosnötter till oss också. Vi bjöd honom ombord ett tag och han visade stolt hur man öppnar kokosnötterna med en sten. En demonstration vi visserligen fått åtskilliga gånger tidigare men det kändes bäst att låta John köra sin grej.

Vid soluppgången drog vi upp ankaret och seglade vidare mot Rodney Bay på Saint Lucia där vi precis hann lägga till innan solen åter dök ned i horisonten. Vi åt en ypperlig middag nere i kabyssen på vitvinsmarinerad blue marlin och grönsaksris. Imorgon tar Stefan och Anneli in på hotell i några dagar och Robban möter upp Marie. Jag blir alltså ensam kvar att leva rövare i båten utan mina män. Då har jag min chans att smygröka i kojen, busringa på VHF radion och beställa grus till båtgrannen, mooohaha!

Här kommer ett videoklipp på firren

…och så lite blandade bilder

En paus från vardagen tillsammans med delfiner och sjöfarare!

Den 26e september dimper det ner ett mail i inboxen från grabbarna ombord på Sassy Lady på väg ner mot Karibiens tropiska breddgrader. Mailet innehöll ett erbjudande som inte många män med sinnet i behåll kan tacka nej till, att få segla med från Kanarieöarna till Kap Verde, en seglats på ca 800NM.
Det visade sig att det passade perfekt med jobbet, vi skulle få en liten lucka precis när seglingen begav sig, jag tackade ja och började jaga flygbiljetter.
Den tisdagen den 23 oktober landar jag på Kanarieöarna och tar mig till Puerto Rico där S/Y Sassy Lady ligger och väntar i hamnen.
Kommer ner i sittbrunnen får ett hjärtligt välkomnande och en öl i näven, SEMESTER!
Vilka kontraster livet kan ge, ena dagen jobba till 21.00, dagen efter sjunka ner i en sittbrunn få en öl i handen och varva ner i goda vänners lag.

Utsikterna verkar ge en lucka att sticka på torsdagen, vilket ger en dag i pensionärsparadiset, vilket visar sig mer än väl räcka för min del och på torsdagen lägger vi ut 10.45, sätter segel och trimmar in vindrodret så båten håller kurs 211° rätt mot ön Sal, Kap Verde.

Vi gör upp vaktschema och det ser ut enligt följande:
12-15, 00-03 – Petter ”Borka”
15-18, 03-06 – Robban ”Raff-Raff”
18-21, 06-09 – Danne ”D-Flex”
21-00, 09-12 – Stefan ”Bulan”

Den som inte är helt glosögd inser rätt kvickt att jag fått de två bästa vakterna, soluppgång och solnedgång, vilket grabbarna ser som en självklarhet då jag är gäst ombord.
Alla faller snabbt in i lunket ombord, vakterna rullar på och en ny vardag infinner sig. Jag är lite förvånad hur snabbt jag lyckas varva ner men är inte ledsen för det, snarare glad och tacksam.

Livet ombord:

Dag1
Inget särskilt, sol, bra vind.
Bulan lagar en fantastisk kikärtsröra.

Dag2
Lite vind, sätter genakern, en tankbåt siktad vilket livar upp som tusan ombord, lite träning på fördäck, siktar två stora havssköldpaddor och framåt kvällen får vi besök av ett delfinstim med glada och pigga delfiner, helt plötsligt hörs ett jätteplask i lovart framför båten och det visar sig att två av delfinerna är på riktigt showhumör, de får snabb namnen Trygga Räkan och Klacken, de hoppar högt över vattnet och gör diverse konster och trix.
Framåt kvällen invigs jag i dansbandsfredag, två steg fram och ett tillbaka…
Borka lagar ihop den berömda Borkapytten.

Dag3
Lite vind, stora delar av dagen går vi för motor. Fantastisk soluppgång och strax efter, dagens korta delfinbesök.

Kackerlacka siktad vid nav bordet.
Senare på dagen ser vi en riktigt stor havssköldpadda, strax därefter plumsar vi alla ner i havet för ett välbehövligt bad.
Raff-Raff drar upp en guldmakrill, vilken han bara fiskar för sportens skull och släpper i igen.
Riff-Raff lagar sin specialitet, pannbiff på corned beaf, vid det här laget är våra bukar spända efter ärtor och bönor i alla dess slag och pannbiffarna sätter pricken över i och man vågar inte tända en tändsticka under däck.

Dag4
Lite vind återigen, eldar diesel stora delar av dagen.
Ytterligare en präktig soluppgång med delfinbesök strax därefter.
Vi tycker det luktar eller snarare stinker fisk ombord, efter ett tag hittar Borka en stackars flygfisk som navigerat fel och landat på rufftaket
Jag lagar efter Bulans instruktioner ihop en go och mättande linssoppa.

Dag5
Fortfarande lite vind, vi går för motor. Vi konstaterar att fortsätter det såhär får vi vara beredda att ligga och driva tills vi får vind igen pga lite diesel.
Sin vana trogen kommer delfinerna och säger god morgon strax efter soluppgången.
Två små akvariefiskar sikas akterut, förmodligen ser de fröken Sassy som en valmamma som ger dem skydd, efter ett par timmars troget stalkande döps de till Dicken och Rojne och räknas lite som två i besättningen.
Framåt kvällen börjar det blåsa lite och vi sätter återigen segel och lunkar framåt i 2knop rakt på mål.
Bulan lagar till en bönröra med cos-cos, och bukarna gör sig återigen redo att producera gengas.

Dag6
Ingen eller lite vind, vi driver stora delar av dagen med strömmen som tack och lov går rätt söderut. Borka sätter distansrekord på sitt pass och backar 0.1NM.
Inga delfiner idag, men ett par hoppande tonfiskar piggar upp på morgonkvisten.
Bulan och Raff-Raff sätter på sig grodfötter och paddlar upp Sassy Lady i respektfulla 1.1knop.
Borka slänger ihop en av sina berömda Borka-pyttar återigen, denna gången tyskinspirerad, under natten hördes ånyo friska och pigga fisar inifrån ruffen.

Dag7
Äntligen lite vind, sakta men säkert ökar vinden igen, men vrider samtidigt mot syd och vi tvingas till kryss, vi börjar diskutera och fundera över hur mycket längre och fortare man måste segla för att komma till samma punkt om man ex faller av. Bulan och Borka känner att svaret ligger nära och slänger enkelt ihop en tabell där man tydligt kan se hur mycket längre sträcka man måste segla för varje grad man avviker från målkurs. Riktigt intressant om man lägger ihop den med kryssvinkeln, tex om vi faller ur kurs mer än 70 grader från mål innebär detta att vi seglar en omväg på 192%!!! Då är det lika bra att slå, Sassy Lady hade ca 130 graders kryssvinkel i den sjö som rådde då. På den nya bogen kommer vi då istället gå 60 grader från målkurs, vilket innebär en omväg på ”endast” 100%.
Då och då kommer det stora stim av flygfisk som hoppar runt så det ser ut som havet kokar.
Riff-Raff och Bulan slänger ihop en härlig gormemiddag, med go sallad, hummus, kikärtssallad, det hela kebabinspirerat.

Dag8
Gradvis vrider vinden och vi kan sakta men säkert lova tills vi har kurs mot Sal igen, under dagen får vi mindre än 100NM till mål på GPSen och den redan glada stämningen blir om möjligt ännu bättre.
Bulan befriar mig från kökstjänsten och slänger ihop goa kikärtsbiffar och ris, under slutet av måltiden ser vi att det börjar blixtra och bygga moln i söder och vi städar snabbt iordning, bärgar segel och startar motorn.
Det visar sig att ovädret väljer att gå åt ett annat håll än mot oss, men man kan inte vara nog försiktig.

Dag9
Land i sikte, vi siktar Kap Verde under ett täcke av moln, och lägger till i Sal vid 12-tiden.

870NM och en snittfart på lite drygt 4 knop.

Efter att ha skålat över en öl att vi kommit fram till målet beger vi oss in för att klarera in, blir direkt attackerade av härliga försäljare som vill sälja deras unika, fantastiska Kap Verde souvenirer, vi tackar vänligt men bestämt nej och beger oss mot det lokala poliskontoret där det är full fart, en av poliserna har inte tid med oss då han verkar vara upptagen med att följa sina dagliga såpor, den andra polisen kan knappt ett ord engelska och Bulans spanska kommer väl till hand.
Inklarerade hoppar vi in i en minibuss mot centrum, till tonerna reggae och soca tar vi inåt ön.

Efter att ha fått i oss några öl på en lite uteservering letar vi rätt på en restaurang där vi kan få i oss lite middag och efter några missförstånd samt generade servitriser går vi mätta och belåtna därifrån. Borka har tom fått sitt dagliga wienerbröd till kaffet efter maten.

Vi beslutar oss att åka till flygplatsen för att jag skall få mitt visum och kolla att allt står rätt till inför den stundande hemresan.
Väl där kommer vi in till de smidigaste poliserna någonsin, fyrkantigare poliser får man leta efter då de tar allas pass, förklarar att alla behöver visum förutom Raff-Raff för han är Capitan på Sassy Lady. Så fort vi försöker argumentera att den informationen vi har är att bara jag behöver ett visum då jag skall resa från ön med plan. Då kan plötsligt inte polisen engelska längre säger han, konstigt, den lilla engelska han kunde pratade han med förvånansvärt lite brytning…
Efter många om och men går jag därifrån med mitt pass och visum, Sassys besättning får snällt komma tillbaka dagen efter förklarar de.
Kvällen avrundas med ett par öl på hamnpuben, ett litet träskjul med en liten uteservering till tonerna av Briney Spears. Det kommer tre andra seglare och slår sig ned vid vårat bord, två fransmän och en italienare som har seglat runt här på Kap Verde sedan augusti, mycket trevliga män.

Jag är oerhört tacksam att jag fick följa med på denna seglats, och inser nu att jag behövde den mer än jag trott.
Att sitta och reflektera över livet på sina vakter är inte så dumt, och beslut om framtiden har formats och diskuterats ihop med Sassys besättning.

Nu väntar tre goa dagar på Sal innan jag far hem till den Svenska vintern, har fått rapporter om snö.

Puss i ljumsken.
Danne