Bye bye franska öar

Ohoj alla landkrabbor och tångräkor!

Nu har vi lämnat brie och baguetter ryggen och seglat vidare till Saint Christopher (St. Kitts).

Efter att ha lämnat det självständiga Dominica tänkte vi ge öarna Iles des Saintes och Guadeloupe en chans att visa att även franska öar kan vara värda ett besök. Vi var ju knappast imponerade av vårt tidigare stopp på Martinique. Nu ska man emellertid ha i åtanke att Sassy Lady och hennes besättning sätter större värde i färgglada små skjul i korrigerad plåt som serverar lokal pilsner och grillad kyckling på papptallrik än restauranger med linnedukar som serverar årgångsvin och honungsslungad torsktunga. Hellre risk för lite diarré dagen efter än att tömma sin plånbok för en förstoppad smak av Europa. Vi har inte seglat över en ocean för att komma till Frankrike. Ja, ni förstår principen.

Det första som möter oss när vi kommer till Iles des Saintes är att de infört ankringsförbud i viken, så vi tvingas köpa en bojplats. För 100 kr natten får vi sedan ligga och lyssna till hur bojen slår i skrovet. På gatorna är det välordnat och rent. Vi ser inga mörka människor över huvud taget. Bara bleka fransmän som kör runt i golfbil eller fräser runt på elektriska skateboards. En blaskig Kronenburg kostar som tre Carib på grannön. Efter solnedgången stänger stan och blir alldeles folktom. Folk har gått hem till sina TV-soffor kan man tänka.

Vi drar vidare till Guadeloupe och tänker att eftersom det är lördag så borde det vara rätt kväll att ta pulsen på huvudstaden, Basse Terre. Här kunde vi se framför oss hur pottoreska restauranger trängs med mysiga pubar på strandpromenaden och i de kullerstensbelagda små gränderna. Vi seglar förbi marinan och avser lägga oss för ankare alldeles utanför stadens centrum. När vi anländer känns det som att komma till Gisslaved. Vart är centrum? Vart möter staden havet? Närmast strandlinjen går en stor bilväg och innanför ligger mörklagda hyreshus i 70-talsstil. Vi tänkte att det blir nog bättre när vi väl tagit oss in i själva city, kulturens vagga. Vi laddar i sittbrunnen med rom punch och jävlaranamma på stereon, sedan puttrar vi in och drar upp dingen på några oljiga betongblock med utstickande armeringsjärn. Vårt första möte med land visar sig vara en stor byggarbetsplats och det tog en stund att leta upp en öppning att smita igenom stängslet, men nu jädrar låg hufvudstaden framför våra förväntansfulla små barnafötter.

Vi traskade runt i staden och möttes av släckta skyltar och neddragna gardiner i vartenda skyltfönster. Gatorna var folktomma trots att klockan bara var 18.30. Vi tänkte att va fan, vi kanske är tidigt ute, det är ju trots allt lördag, även i kulturens vagga. Vi knatade runt i någon timme till men stan var fortfarande totalt stendöd. Vi försökte prata med de få personer vi mötte, eftersom ingen förstod engelska blev det en knackig konversation på skolfranska som bekräftade att det mesta var stängt. Det enda som var öppet var Mc Donalds, en sunkig kinakrog och en folktom liten fransk restaurang. Vi satte oss och åt på den sistnämnda, betalade 700 spänn och gick vidare. Stan låg fortfarande kusligt öde och inte en enda bar hade öppet. Här hade Gisslaved erbjudit ett betydligt smakfullare utbud. Med hjälp av ficklampa letade vi oss tillbaks till dingen, körde tillbaks till båten och gick och lade oss. Fan, vi skulle aldrig ha stannat här, vart är den karibiska stämningen? Vart är alla boat boys som säljer mangos och bananer? Vart är alla grodor som brukar hålla serenad om kvällarna? Vart är marijuanaröken och reggeamusiken? Vart är alla kompisbrorsor som bjuder med dig till gatufester? Vart är alla rom punch och steelband? Nej, bäst vore att tömma toa-tanken och dra vidare direkt. Kan inte någon starta krig mot Frankrike, bara röra runt lite, så att de lär sig att prata engelska och ha normala öppetider. Dessutom kan de gott låta sina västindiska öar bli självständiga. De kan få Tjörn istället. Fast det hade nog inte tjörnborna gått med på.

Så där ja. Nu har jag fått gnälla av mig. Jag är medveten om att inlägget så här långt håller en viss bitterhet i tonen. Men allt är faktiskt inte ve och fasa med de franska öarna. Vi har sett en hel del färgglada fiskar när vi snorklat och stora leguaner på kullarna när vi vandrat runt. Dessa har fransmännen ännu inte lyckats äta upp :-).

Skämt å sido, jag gillar fransmän. Faktum är att jag gillar alla män, speciellt de med frans.

Efter en natt i den något gemytligare byn Deshaies lämnade vi så Guadeloupe strax efter soluppgången och seglade långsamt norrut i den lätta vinden. Vi fick till och med tillfälle att lufta vår gennaker (lättvindssegel), det luktade unket vindsförråd där det legat instuvat i förpiken sedan början av december. När det började mörkna gick vi in och ankrade för natten på norra Montserrat, en brittisk ö. Hela södra delen av Montserrat är avstängd pga vulkanisk aktivitet. 1995 hade ön ett vulkanutbrott som lade halva ön under aska, den tidigare huvudstaden Plymouth ligger nu i ruiner med aska upp till takåsarna. Senaste utbrottet var 2009 och vi kunde tydligt se rökpelaren från kratern slingra sig som ett mörkt moln då vi närmade oss ön. Vi passerade därför Montserrat i lovart för att slippa få aska på däck. Vi hade egentligen tänkt att stanna här i ett par dagar men eftersom vi hade ångan uppe valde vi att gå vidare till St. Kitts tidigt morgonen därpå.

Seglingen från Montserrat till St. Kitts bjöd på strålande sol och lätta akterliga vindar, njutningsfullt och fridsamt. Vi såg såväl sköldpaddor som hoppande guldmakrillar leka i det porlande vattnet kring båten. Vår fiskelycka har inte varit den bästa på sista tiden så ett trevligt inslag var när vi seglade förbi Saint Nevis och en 5,5 kg barracuda fastnade på kroken. Den hade ett vackert leende och bländvita fina tänder, trevligt. Däremot luktade det soptipp i hela båten när vi började rensa ur den jäkeln, ursch vilken stank! Vi hade knappt hunnit skrubba rent sittbrunnen från baj och blod när det högg på andra kroken. Det var en kingfish, även denna kvalade in på 5,5 kg. Lustigt, vi har nu fog att misstänka att vår rostiga gamla fiskevåg fastnar på just 5,5 kg och att dessa firrar i själva verket vägde betydligt mycket mer :-).

Nu ligger vi ankrade i Basseterre på södra St. Kitts och blir kvar här ett par dagar för att undersöka ön. Vi noterar att staden bär samma namn som Guadelopes huvudstad, en rest från tiden då de fantasifulla fransmännen var här och döpte städer. Nu är dock ön självständig och vi har sinnet fullt av förväntan….

Skepp o hoj!