Jost Van Dyke till Puerto Rico

Ohoj alla tandlösa pirater!

I söndags efter morgonkaffet lämnade vi Jost Van Dyke och satte kurs mot amerikanskt territorium. Vid ett par tillfällen såg vi val alldeles nära båten där vi susade fram i god fart västerut mellan de sista öarna i Virgin Islands. Framåt kvällskvisten kastade vi ankaret i en skyddad vik på Isla de Culebra utanför Puerto Ricos östra kust.

Eftersom vi bara tänkt stanna här över natten så bekymrade vi oss inte över inklarering. Vi stannade ombord, åt burkskinka med rödvin, sov några timmar, sedan lade vi loss mot San Juan vid soluppgången kl 06.00. Vi hade en resa på 60 sjömil framför oss och ville gärna hinna fram innan mörkret. Vinden blåste stadigt och friskt hela dagen och redan efter 9 timmar styrde vi in mellan pirarna bakom Old San Juan. Det var en mäktig upplevelse att se atlantens stora dyningar växa sig höga och bryta i ett vitt skum mot klipporna utanför det gamla fortet Punta del Morro.

Vi fick tag i tull och migration och det visade sig att vårat trix med att ta färja över till St Thomas för att få visumstämplar i passen fungerat utmärkt. Hade vi inte haft dessa stämplar så hade vi blivit föremål för en betydligt dyrare och krångligare process. Enligt tjänstermannen vi talade med så hade det kostat oss 500 US$ var och tagit flera dagar av pappersexercis. Nu var vi välkomna i landet och återstod bara för oss att klarera in båten. Ska du segla runt på amerikanskt territorium behövs ett Cruising Permit, ett sådant hade vi inte lust att betala för så vi angav San Juan som enda stopp. Då tjänstermannen frågade vilken som är vår nästa hamn, svarade vi som vanligt uppriktigt och ärligt; Kuba. ”I didn’t hear that!”, svarade mannen och skrev istället in Dominican Republic som nästa hamn i våra handlingar. Visst att USA är i konflikt med Kuba och upprätthåller handelsblockad mot landet sedan den socialistiska revolutionen 1959 då Kubanska staten övertog amerikanska företags tillgångar i landet. Men Sverige är ju inte i konflikt med Kuba så därför borde väl vi få färdas som vi behagar kan man tycka. Jaja, tack och lov lär inte Kubanska myndigheter frågasätta vilken hamn vi kommer ifrån, de är vana vid att de få seglare som besöker landet har trixat med sina papper för att inte få smisk på fingrarna av USA. Handelsblockaden slår hårt mot Kubas ekonomi och utveckling, det känns därför extra bra att få spendera en del av Sassys gigantiska skeppskassa där.

Här i San Juan har vi hunnit se oss omkring några dagar nu och hittills känner vi oss mycket nöjda med staden. Det är trevligt att spatsera runt i gamla stans gränder. Utbudet av pubar och restauranger är enormt och du kan för en relativt billig penning äta mat från världens alla hörn. Det känns förträffligt att kunna beställa in en mör biff med en underbar sallad och smakrik ale, vi som vant oss med grillad kyckling och Carib.

Vi blir kvar här till början av april, under tiden har vi besök från släktingar och flickvänner. Härom dagen var jag och Stefan runt och spanade in hotell inför damernas ankomst, vi hade visserligen redan bokat hotell online men ville ändå se om vi kunde hitta något bättre så här på plats. Vi fick genast en déjà vu från svunna tider då vi reste runt på motorcykel genom Europa. Överallt där vi tog in på hotell, alltid i samma rum och oftast med dubbelsäng om det var billigast, förväntades vi vara bögar. Vi bor ju dessutom på samma gatuadress, samma trappuppgång fast olika lägenheter, så när vi skriver in oss i hotellets liggare bekräftas personalens misstankar ytterligare. Dessutom bar vi ju tajta svarta skinnställ och ser ut ungefär som tyskar. Tro fan att det fnissades bakom hotellens diskar då receptionisten bekräftade vår rumsbeställning med dubbelsäng och bidè. Samma sak här i San Juan. Ett av hotellen vi besökte hade inget ledigt rum alls och den snorkiga mannen i receptionen framhöll att de har bråda tider nu. Via Internet kunde vi sedan se att de hade fyra lediga rum. Där gick de minsann miste om två bögar, visserligen med flickvänner men det glömde vi att informera om. Vår vandring slutade på en krog där vi dövade vår bedrövelse med utsökta öl från småbryggerier. Tack och lov hade vi ju våra tidigare hotellbokningar att falla tillbaks på så det går ingen större nöd på oss.

Nästa inlägg får behandla Puerto Rico och San Juan lite djupare. Tills dess; simma lugnt!

Gammal är äldst på BVI

Hej alla avdankade revyrävar där hemma!

Från St. Kitts seglade vi upp till Road Harbour på Tortola som är port of entry i British Virgin Islands (BVI). Det blev ett dygns segling och natten lystes upp av de många stora kryssningsfartyg som trafikerar området. Stundtals gick vi riktigt nära dem. Vinden var byig och med vindrodret inkopplat pendlade vår kurs betänkligt där vi stävade fram i fridfull gemak. Hade jag varit kapten på något av kryssningsfartygen hade jag förmodligen undrat va fan den lilla farkosten med gungande topplanterna håller på med egentligen. Jag antar att vi uppfattas på deras radar som ett slingrande och vilset eko som stundtals visar babords lanterna, stundtals styrbords. Och kommer de riktigt nära kan de möjligtvis ana tonerna av dansband. Då vi själva varken har radar eller AIS ombord är det bara att gilla läget och försöka lägga oss på tydlig kurs utan uppenbar risk för kollission. Eftersom motorgående fartyg ska ge väg åt fartyg för segel brukar vi ibland lysa med ficklampa upp i våra segel för att visa vår rang i näringskedjan. Detta brukar räcka för att få dem att gira, vi har hittills aldrig behövt göra någon panikmanöver eller anropa dem via VHF radion.

Dagen efter vi angjort Tortola på BVI så tog vi en färja över till St. Thomas på US Virgin Islands för att fixa våra turistvisum för USA. Vi ska ju träffa släkt och kärlek i Puerto Rico om någon vecka och då måste vi ha alla formaliteter i ordning. Genom att ta reguljär färja till amerikanskt territorium fick vi de stämplar i passet som krävs, efter att ha intygat att vi inte varit delaktiga i terrorism och massmord vill säga. Återstår nu bara att klarera in båt och besättning som vanligt i Puerto Rico, förhoppningsvis. Lustigt hur besvärligt vi människor gjort det för varandra att färdas mellan de röda strecken på världskartan.

Här på BVI är det väldigt vacker skärgård. Många öar och skär, nästan som hemma på svenska västkusten. Däremot är det betydligt fler katamaraner, lyxyachter och charterbåtar här. Sassy är alltid minst, äldst och har gulast gelcoat. En riktig pingla vill säga.

Dagen efter seglade vi vidare till ön Jost Van Dyke. Här lär det vara bra tryck i bardunen med beachparty och rajtan tajtan. Återstår att se då vi tänkte spendera helgen här.

En tråkig men egentligen helt förväntad insikt jag gjort inför detta inlägg är att både Sassy och hennes besättning börjar åldras. I skrivande stund har Robban precis lappat och sytt storseglet på åtta nya ställen där slitaget nött hål. Jag själv har allt svagare stråle när jag kissar över relingen och de sista dropparna hamnar oftast på mina väderbitna tår. Det är inte så roligt, i mina glans dagar hade jag en häpnadsväckande stråle. Storseglet funderar vi på att byta ut i Puerto Rico men jag själv lär väl få leva med mitt genanta lyte.

Puss och skål!