Kuba till Bermuda

Mån 29/4

Vi lämnar ankarviken kl. 07.00 och svänger förbi Bosse på vägen ut. Han är i färd med att ta upp sitt ankare och vi pratar lite taktik och kursval innan vi gemensamt ger oss ut från Kubas kust. Under dagen har vi sedan sporadisk kontakt över VHF radion, vilket känns trevligt. Framåt kvällskvisten får vi en fisk på kroken. Det visar sig vara en 7 kg guldmakrill (även kallad mahi-mahi, dorado eller dolphin fish). Vi drar in den färgglada krabaten i sittbrunnen och får sedan nytta av en anskrämlig flaska Martinique rom som vi annars tänkt offra till Poseidon. Vi häller romen i gälarna på fisken som dör direkt. Vi ropar upp Bosse och deklarerar vår fångst. Han meddelar att guldmakrill är hans favoritfisk och att han nu också minsann tänker lägga ut en lina efter båten. Bosse ligger nu en bit bakom oss, på ungefär samma kurs men med något lägre fart. Lyckas han segla ikapp oss kan vi kasta över halva fångsten. Avståndet mellan oss ökar dock ytterligare under natten då vi förlorar VHF kontakten.
Stefan lagar en fantastisk middag med bönris, matbanan, sallad och stekt guldmakrill.

Tis 30/4

Vi gör några försök att kontakta Bosse för att höra hur natten varit. Men avståndet oss emellan är för stort. Själva lyckades vi precis att ta höjd nog för att undvika ett par grundområden utan att behöva gå över stag. Vi misstänker att Bosses långkölade båt har svårare att ta höjd och att han tvingats slå för att gå fritt. Förhoppningsvis träffas vi igen på Bermuda.
Dagen fortsätter med dikt bidevind och stampig sjö. Vi gör ändå bra fart, mycket tack vare gynnsam ström. Vi passerar de yttre öarna på Bahamas och har nu fritt vatten att navigera i.
Undertecknad lagar middag på cous-cous och fiskgryta med tomat, lök och paprika.

Ons 1/5

Första maj! Vi sätter på en gammal Knutna Nävar platta och lyssnar till Internationalen ute i sittbrunnen. Egentligen borde vi skandera runt med plakat framme på fördäck, men det känns inte som att en sådan demonstration skulle få så stor genomslagskraft. Vi är tämligen ensamma här ute på havet, dessutom har vi inget nämnvärt att klaga på. ”Stoppa Janzons mygel” är det bästa vi kommer på. Vinden mojnar och vi går för motor stora delar av dagen. Det händer inte så mycket. Robban lagar handtaget på vår IKEA kastrull, det rostade av för några dagar sedan men nu sitter det tryggt på plats med två skruv och kocken slipper bränna sig. Idag är det Robbans tur att laga middag. Vi har fortfarande kvar av måndagens fångst, så det blir kokosmjölksgryta med sötpotatis, matbanan och guldmakrill.

Tor 2/5

Morgonen gryr med fortsatt lätta vindar och blå himmel. Framåt förmiddagen möts vi av stora svarta moln rakt i fören. På en timme sjunker barometern med 4 hPa, hela himlen mörknar och vinden tutar i. Sådär ja, slut på sötebrödsseglandet. Naturligtvis har vi vinden från nordost, just dit vi siktar. Vi plockar ned en väderfil över satellit och ser att denna vindriktning verkar bestå åt,instone under kommande fem dygn. Det ser alltså inte bättre ut än att vi kommer behöva kryssa oss hela vägen till Bermuda. Vi har 550 NM kvar och tungt lastade som vi är har vi en kryssvinkel på drygt 130 grader, vilken i praktiken innebär att vi kommer tvingas segla ungefär dubbla denna sträcka för att nå fram. Det är bara att gilla läget. Stampa och vara glad. Hoppas på att vinden vrider.
Middag på sojafärs, brunsås och pasta.

Fre 3/5

Natten har varit blöt och stampig med dikt bidevind i gropig havssjö. Himlen är full av moln och solen vägrar spricka igenom. Natten är kolsvart utan stjärnor eller månljus. Vi kränger stundtals betänkligt och vid ett par tillfällen aktiveras vårt blixtljus som sitter på räddningbojen i aktern, det börjar blixtra kraftigt i sittbrunnen och man blir så rädd att man nästan bajsar i byxan. Vi går rakt norrut, 50 grader från målkurs.
En riktigt tråkig dag helt enkelt. Enda ljusglimten är att den gamla dansbandsplattan åker på vid middagstid, det är ju trots allt dansbandsfredag. Svårt att inte dra på smilbanden trots att sjöarna smäller i skrovet och vågskummet yr runt båten.
Middagen blir nån sorts hawaiigryta med ananas, burkskinka och kokosmjölk, smakade sådär. Framåt skymningen går vår GPS bananas och visar att vi seglar i över 20 knop. Har vi kommit in i Bermudatriangeln månne?

Lör 4/5

Samma visa idag som igår. Vi stampar vidare rakt norrut och är nu 60 grader från målkurs. Prognosen visar på en successiv vindvridning mot sydost så vi väljer att ligga kvar på samma bog och avvakta över natten. Det börjar bli kallare och inatt åker mössor och filtar fram. Det är svårare att leva bekvämt ombord under dessa väderförhållanden. Vi får blåmärken och mindre blessyrer av att försöka röra oss ombord medans allt stampar och slår. När vi skjuter från i vågtopparna och landar med en duns i nästa vågdal trycks hela fören ned under vattnet och det smäller rejält fram i peket. Surrningen till vårt ankare klarar inte dessa påfrestningar över tid. Innan solnedgången gör vi därför en insats och säkrar ankaret med två linor och dess kätting.
8 timmar om dygnet har man vakt och sitter då inkilad med kuddar i ruffnedgången och spanar ut i horisonten efter fartyg. Övriga 16 timmar spenderas liggandes i sjökojen med en bok. Vi kommer få liggsår. Och bli närsynta av alla halvdassiga kriminalromaner.
Robban vrider ihop en chilli-con-carne till middag.

Sön 5/5

Vi har nu stampat rakt norrut med kryssfock och dubbelrevad stor under tre dygn. Bäringen till Bermuda är nu över 70 grader och vi ser inga tecken till vindvrid. Vi väljer att slå och lägga oss på andra bogen något dygn. Fortfarande går vi 70 grader från målkurs men vår avsikt är att positionera oss bättre till när vindvridningen kommer. Mitt på dagen får vi in ett NAVTEX från Bermuda radio som meddelar att vinden ska vrida till sydost under morgondagen och vidare till syd under tisdag till torsdag. Perfekt! Stämmer detta så kommer vi kunna gå rakt på Bermuda om drygt ett dygn. Hade vi legat kvar på andra bogen skulle vi förmodligen missa Bermuda och hamna i en båge strax norr om. Idag har vinden lagt sig något och solen tittar fram. Vi får sällskap av en familj delfiner under dagen. Vi kastar i fiskelinorna men inget napp denna dag. Stefan bakar nannbröd och lagar linssoppa.

Mån 6/5

Under natten börjar vinden vrida och när vi till slut går nästan rakt söderut gör vi ett slag. Molntäcket lägger sig åter igen över oss och vinden börjar friska i. Sjön bygger snabbt upp och trycker oss till sämre kurs än väntat. Som grädde på moset drar det in hög nordostlig dyning från en storm utanför Grönland, vilket resulterar i en besvärlig korssjö. Vi pinar höjd och lyckas hålla 45 grader, vi hade behövt gå 65 grader för att hålla målkurs. Vinden är byig och det är svårt att hålla bra fart genom sjöarna.  Det känns lite knäckande att vi under senaste dygnet knappt lyckats närma oss Bermudas alls, vi har seglat 120 NM men bara kommit 10 NM mot mål. Fy fan vad jag hatar att kryssa. Förutom tidsaspekten så sliter det mycket på båt och besättning. Det är blött överallt, havsvatten letar sig in genom röstjärn, skotskenor och däcksluckor när vi ständigt blir översköljda. Det är inte läge att njuta av en cigarr på fördäck direkt. Under mer normala väderförhållanden hade vi kommit fram idag. Nu har vi ytterligare ett antal dygn kvar att stångas mot vind och sjö, enligt prognos ska vinden öka ytterligare imorgon.

Tis 7/5

Vi stampar vidare. Dynorna i salongen där vi sover är alldeles blöta av havsvatten, läckorna blir värre för varje dag som går och det ska bli skönt att komma till Bermuda så att vi kan täta om alla däcksbeslag. Vinden har ökat och med våra urblåsta segel är det svårt att hålla den höjd vi behöver. Vår avdrift är minst 20 grader. Dessutom sätter strömmen oss nordväst. Vid middagstid passerar vår logg 10.000 NM och vi firar denna 1000- milaservice med kaffe och nybakad morotskaka, mums! Kakmixen gick tydligen ut för ett år sedan så resultatet blev inte vidare fluffigt om man säger så. Men sånt är livet som sjöman… Middag på potatismos med burkskinka och lök. Vi steker på våra sista matbananer som snacks till kvällen.

Ons 8/5

Lagom till nattens mörker hörde vi åska och såg blixtrar närma sig i horisonten. Ett par timmar senare hade vi elendet rakt ovanför oss och moder natur visade sin fulla vrede i en makaber föreställning. Jag har aldrig tidigare upplevt ett sånt intensivt åskoväder. Det är mitt absolut svinigaste nattpass hittills. Regnet bokstavligen forsade ned och det var omöjligt att se någonting runt båten. Vinden backade till nordost och piskade i med oerhörd styrka i byarna. Båten krängde rejält för endast bottenrevat storsegel och plöjde sig fram likt en kälke genom den vresiga sjön. Allt var totalt becksvart förutom den täta vattensprayen som lyste upp likt snöbollar runt våra lanternor. Det blixtrade och dundrade i ett inferno runt om oss. Man blev alldeles bländad då himlen ideligen lystes upp av intensiva blixtar. De flesta slog mellan molnen men ett par slog ned likt eldkvastar i havet runt oss.
Vi packade ned vår satellittelefon, en extra GPS samt handhållen VHF i tryckkokaren för säkerhets skull i händelse av ett nedslag i båten.
Eftersom sikten var obefintlig i det piskande regnet tände jag upp alla våra däcksljus för att istället synas desto bättre. Finns det andra fartyg i området så lär de inte se oss på radarn i det kraftiga regnet. Dessutom ropade jag regelbundet ut vår position, kurs och fart över radion. Jag såg att vi just fått ett nytt NAVTEX från Bermuda radio ”SMALL CRAFT WARNING: APPROACHING THUNDERSTORM (VALID LATE TONIGTH THROUGH WEDNESDAY)…”. No shit Sherlock, tack för upplysningen. Ovädret rörde sig över oss under 5-6 timmar och vid tre tillfällen hamnade vi mitt i dess centrum. Då blixtrade det alldeles ovanför oss samtidigt som det small högt som kanonskott och jag höll på att bajja i brallan. Regnet piskade som hagel och vinden vred och pinade så att det tjöt öronbedövande i stag och vant. Vi tackar moder jord för denna hisnande uppvisning. Det kändes underbart när ovädret äntligen rörde sig bort från oss. Oerhört befriande att kliva ned i kabyssen, krångla av sig de genomblöta sjökläderna och vrida ned sig i den fuktiga kojen.
Framåt förmiddagen vred äntligen vinden mot sydost och vi håller kurs rakt på Bermuda. Underbart efter åtta dygn av kryssande. Vi anpassar farten och räknar med att komma fram lagom till soluppgången då vi kan angöra hamnen i dagsljus.

Tor 9/5

Vi lägger till i St George harbour på morgonen, alldeles efter soluppgången. Gött e det! Ett par timmar senare blir vi glatt överraskade över att höra Bosses röst på radion när han också är på väg in i hamnen. Bosse har fått problem med motorreglaget och kan inte växla. Han tillåts lägga ankare och ta dingen in till tullmyndigheterna för inklarering. Dessutom har han dunkat in hårt i något på vägen hit, förmodligen en val, så skrovet är mjukt i förskeppet och kräver reperation innan han kan fortsätta. Vi tar några öl och pratar ut om våra överfarter. Bosse är sjuttio bast. Han har korsat atlanten nio gånger, passerat ekvatorn sju, rundat jorden och tuggat sig fram över de flesta oceaner. På något sätt känns det skönt för oss oerfarna gröngölingar att höra att även en sjöbuse som Bosse anser att de tio dygnen från Kuba varit besvärliga, blöta och tröttsamma.

Kuba 5 – Marina Vita och avresa mot Bermuda

Tis 23/4

Morgonbuss har guld i mund. Lätt slitna efter gårdagens festande var det med nöd och näppe vi hann med vår buss. Då bussen så började skumpa ut ur stan på gropiga vägar kände jag hur min minst sagt opålitliga bakismage drog igång, typiskt. Efter en dryg timme stannade chauffören till vid en busstation och jag passade på att göra slag i saken. Värt att nämna om toalettstandarden här på Kuba: Räkna med att det inte finns någon toa-ring, inget papper, ingen dörr (åtminstone inte som går att stänga eller låsa) samt ingen fungerande spolfunktion. Vis av erfarenhet räknade jag naturligtvis med allt detta men blev ändå chockad. Den här toaletten var det snuskigaste jag sett och hade nog inte gått att spola sedan 80-talet. Tidigare fornlämningar gjorde sig således påtagligt närvarande i såväl doft som rent visuellt. Men nöden har ingen lag, jag är ju inte här för att äta. Knappt har jag hunnit installera mig, ståendes på huk i den där stelt desperata knäböjen med rädsla att någon intim kroppsdel ska komma åt porslinet, förrän jag hör en buss tuta utanför. Va fan, tänker jag. Det kan väl ändå inte vara vår buss, den skulle ju stanna här i femton minuter sa chauffören, eller sa han fem? Jag skyndar mig i halv panik och rusar ut med pappret hängandes i rumpan (nja, det kanske var en överdrift). Mycket riktigt var det vår buss som nu börjat backa ut från stationen. Jag hoppar in i farten och känner att åååh vad jag älskar att åka buss.
Vi kommer fram till Holguin framåt kvällen, utan vidare incidenter. Äter en bit och ser oss sedan om efter en taxi ut till marinan. Jag var sugen på att åka amerikanare men en väldigt angelägen ung taxichaufför tjatar ner sitt pris så pass mycket att vi väljer att ta hans bud oavsett bil. Det visar sig att han har en extremt skruttig gammal rysk Vaz, med wellpapp i såväl dörrar som tak. Bilen har börjat knäckas så sätena lutar ihop, stora hål i golvet avslöjar vägen där under. Den stackars unga chauffören har inte bensin nog för den långa färden (närmare en timme enkel väg) och inte pengar nog att tanka. Vi stannar på en mack och betalar honom i förskott. Det visar sig att bilens tank är trasig, så han har en plastdunk i bagaget med en slang ned till motorn, perfekt. Sedan kör vi ut ur stan. Bilens styrning är så sliten att ratten glappar ett halvt varv. Det ser livsfarligt ut när killen parerar in bilen genom kurvor med desperata utslag på ratten. Än värre är det när han behöver bromsa, de gamla trumbromsarna tar så ojämnt att bilen kastar sig åt sidan vid minsta inbromsning. När han styr och bromsar samtidigt blir det ett riktigt skådespel att bevittna. Jag har viss erfarenhet av att köra folkrace men har aldrig sett maken till sliten bil ens inom den genren. Vi tycker lite synd om grabben. Ännu mer synd om honom blir det när polisen plötsligt vinkar in oss i väggrenen. Polismannen rycker lite i den glappiga ratten och tar sedan med sig grabben ut och de diskuterar en lång stund innan vi till slut får fortsätta vår färd. Killen är ledsen och upprörd, vi förstår att han fått problem och troligtvis böter. Det blev ingen lönsam färd för den tidigar så angelägna chauffören, så kan det gå när man inte kör amerikanare.
Väl ute på marinan finner vi Sassy som vi lämnat henne, fräsch och bedårande vacker. Vi vädrar, packar upp och dyker till kojs.

Ons 24/4

Arbetsdag under tryckande värme. Vi servar motorn och städar ur båten.
Vi träffar på en annan svensk i marinan, Bosse, han ligger precis som vi och väntar på vindar att ta sig hemåt. Väderutsikterna är inte riktigt på vår sida. Det blåser friska vindar från nordost, alltså rätt i näsan för oss som siktar mot Bermudas. Det ser ut att vrida mot ost först på måndag, så vi beslutar oss för att stanna ytterligare några dagar på Kuba och räknar med att avsegla söndag kväll.
Annars händer det inte så mycket en varm och kvalmig dag som denna. Mest spännande var väl när Robban var på toaletten, som vanligt fungerade inte spolningen så han lyfte på locket till toalettens vattentank för att se om flottören hängt sig. Då visade det sig att det satt en stor groda nere i tanken som tankfullt tittade upp och mötte Robbans blick. Ansvaret för den uteblivna spolfunktionen kan däremot inte tillskrivas grodan, det var helt enkelt vattenavbrott i hela byggnaden. Stackars grodan att sitta där nere utan tillgång till varken fruntimmer eller toavatten.

Tor 25/4

På morgonen kommer det in en 30 fots båt i marinan som har förlorat sitt förstag och ser ordentligt härjad ut. Seglet ligger som en trasa på däck och masten är nödtorftigt stagad med ett skarvat spännband till fören. Kapten ombord är John, en dement amerikansk gubbe på 70 år som enligt egen utsago lider av allsköns allvarliga sjukdomar. Hans medicinering börjar dessutom ta slut. Han kan hur som helst vara glad att han inte mastade av där ute. Med sig ombord har han en ung kanadensare vid namn Brad. Kuba är inte ett optimalt land att söka nödhamn i om du behöver tillgång till marina reservdelar, här finns naturligtvis varken förstag eller segel att tillgå. Däremot har några flinka kubaner redan börjat hjälpa till med att skarva ihop det brustna förstaget så att den gamla trasan till försegel kan lappas och åter sättas. På kvällen bjuder vi över dem till Sassy på ett par stänkare. John spottar inte i glaset och snart berättar han att tullen under förmiddagen omhändertagit de tre vapen han hade ombord men att de missat den marijuana som han har liggandes i en låda. Uppenbarligen anser John att det är helt naturligt att segla runt med ett jaktgevär, ett automatgevär och en halvautomatisk pistol ombord. Marijuanan använder han naturligtvis i medicinskt syfte. Ovanligt nog har han även en motorcykel (Suzuki 650 cc) ståendes på däck. Gubben är påtagligt senil och vi kommer inte långt i någon diskussion med honom, allt är tydligen Obamas fel. När whiskyn är slut hoppar John i vattnet och simmar tillbaks till sin båt i det grumliga vattnet, trots att han ligger alldeles brevid oss och bryggan således vore en betydligt smidigare väg. Hans betydligt mer sympatiska besättningsman Brad stannar emellertid kvar och vi sitter i sittbrunnen under månen och pratar till in på småtimmarna. Det är tydligt att Brad behöver lätta sitt hjärta efter att ha seglat med John i tre veckor från Florida. De två träffades av en slump och Brad, 26 år gammal, bestämde sig för att hjälpa John att segla ned sin båt till Dominikanska Republiken. För Brad var det tänkt att bli ett härligt seglingsäventyr. Det blev så mycket mer. Ständiga gräl och problem, en usel båt och en sjuk kapten. Brad kommer förmodligen att lämna skutan och vi förstår honom mer än väl.
När vi sitter och pratar och umgås som bäst dyker en fryntlig och påtagligt förfriskad herre upp på bryggan. Han förklarar att han arbetar som nattvakt på marinan och att han ska patrullera bryggan inatt. Vi bjuder honom på ett glas whisky och strax därefter kommer han och ber om en öl. Några timmar senare säger vi godnatt till Brad och går ner för att borsta tänderna. Då dyker vakten upp igen och denna gången är han verkligen dyngrak. Han står och vinglar på bryggan vid vår båt och pratar med oss på en svårbegriplig blandning av spanska, engelska och fyllesvammel. Han vill uppenbarligen ha mer att dricka, och dessutom vill han ge oss grönsaker. Vänligt men bestämt säger vi nej tack och godnatt. Mannen ger sig inte i första taget, han trodde ju att det vankades fest och han jobbar ju ända fram till kl 07.00. Efter ett tag lommar han dock vidare längs bryggan.

Fre 26/4

Även denna morgon kommer det in en skadad segelbåt i hamnen. Denna gången är det en 39 fots Jeanneau med rysk besättning som har mastat av ute på atlanten, 1000 NM utanför Barbados. De lyckades rädda storbommen som de stagat upp och använder som nödrigg. Vi hinner inte prata så mycket med dem nu, vår hyrbil har anlänt och åker till Guardalavaca för att fixa med alla papper. Brad hänger med oss. Vi har tänkt oss en skön dagsutflykt längs kusten, köra längs småvägar och se vart vi hamnar, handla frukt och grönsaker inför vår avfärd. Vi kör ett par mil till Bahia de Bariay, en underbar liten strand med vit sand och klart vatten. Stranden är nästan helt folktom, förutom ett par kubanska barnfamiljer som umgås vid vattenbrynet och en kille med hundvalp som sitter i skuggan under en palm. Vi tar ett svalkande dopp och slår oss ned vid killen med hunden. Han pratar hygglig engelska och vi börjar prata med honom. Killen heter Yosbel och är 33 år. Han har varit på begravning av sin farmor här i byn och känner sig lite ledsen, hunden har han lånat av en släkting här, den får honom att känna sig bättre. Snart ska Yosbel ta sig hem till Gibara 7 mil västerut där han bor i utkanten med sin fru och son. Imorgon ska han återgå till sitt jobb som bagare. Gibara är en gammal fiskeby i kolonialstil som vi gärna vill besöka. Vi har en plats ledig i bilen och erbjuder Yosbel skjuts. Han tackar naturligtvis ja och vi får en personlig guide som gladeligen visar oss finaste vägen dit och naturligtvis även staden med dess bästa sevärdigheter. Färden går längs landsbygden på elendiga små genvägar, dessa hade vi aldrig hittat utan vår guide. Naturen är enormt vacker och det sjuder av liv i de små byar och gårdar vi passerar. Väl framme i Gibara guidar Yosbel oss upp till en platå med utsikt över hela staden och havet. Vi börjar bli hungriga och frågar om vi får bjuda på lunch. Yosbel tar oss till en underbar liten kubansk resturang nere i stan, här äter vi förmodligen den godaste maten hittils och till riktigt bra pris. Vi beställde in hummer, fisk, räkor och bläckfisk. Till detta serverades en stor sallad, ris, svarta bönor och friterad matbanan, öl och vatten. Vi blev proppmätta och belåtna alla fem, slutnotan gick på strax under 30 CUC (dvs 200 kr).
Efter middagen åker vi hem till Yosbels föräldrar och dricker kaffe. De bor mycket primitivt i stadens fattigare del. Vi känner oss hedrade att bli inbjudna i deras hem, men samtidigt lite dumma där vi svänger in på gatan och parkerar vår moderna hyrbil framför deras hus. Inte lustigt att folk tittar, alla vet att hyrbilar endast är för turister (röda nummerplåtar) och att det kostar motsvarande ett halvårs lön per dag att hyra en sådan. Vi dricker upp det söta kaffet och leker lite med grisen som de har på bakgården. Sedan går vi över till Yosbel äldre bror som driver en liten grönsakshandel alldeles intill. Här köper vi på oss frukt och grönsaker så den lilla Kian blir alldeles knökfull.
På vägen hem släpper vi av Yosbel hemma hos hans farbror. Vi tar sedan vägen genom Holguin och köper på oss ännu mer frukt, diesel och vatten.

Lör 27/4

Vi tömmer båten på prylar vi inte längre använder eller behöver, istället ger vi bort dessa till bättre behövande. Kubaner älskar att få saker, vad som helst i stort sätt. De har nytta av allt och man kan vara säker på att det kommer till användning. Exempelvis ger vi bort en fotboll till en man som blir störtlycklig. En 5,5 kg gasolflaska med extra regulator till en man som nästan tappar hakan av lycka. Vakten som fyllepatrullerat på bryggan två nätter tidigare får passande nog en flaska Grants och en Sassy Lady t-shirt. Han kommer senare på kvällen över och ger oss en stor påse grönsaker. Vi ger bort en del kläder och ytterligare en fotboll till tjejen som jobbar i marinan. Hon har barn i passande åldrar.
På kvällen bjuder Bosse med oss på en trevlig kubansk restaurang en bit bort. Här kacklar kycklingar runt bland borden och det är en härlig jordnära atmosfär. Bosse har seglat över 100.000 NM i sin 40 fots båt, byggd 1975 i Sydafrika, det är spännande att höra hans seglarhistorier. Imorgon kastar vi loss båda två, kanske kan vi ha lite kontakt under vägen. Om inte annat så ligger väl Bosse där och väntar på oss med en kall pilsner på Azorerna. Vi lär ju knappast segla snabbast.

Sön 28/4

Vi klarerar ut under förmiddagen och förbereder det sista innan avfärd. Vid lunchtid lägger vi loss och tuffar ut från den skyddade viken. När vi kommer ut mot öppet vatten blåser det rejält och dessutom rakt nordostligt, alltså rätt i näsan på oss. Under dessa förhållanden kommer vi tvingas starta resan med pinkryss och ett jäkla stampande i sjön. Våra sjöben är borta efter tre veckor på landbacken så vi kan dessutom räkna med viss sjösjuka. Som bäst kan vi kanske tillryggalägga 40 NM mot mål under ett dygn med dessa premisser, under bättre förhållanden brukar vi segla åtminstone 100-120 NM per dygn. Nä fy fasen, vi bestämmer oss snabbt för att vända om och går in i viken igen och fäller ankaret. Här spenderar vi kvällen med att äta och vila. Vi poppar popcorn och kollar på film medans solen går ned i horisonten. hamnmyndigheterna har sett oss komma in i viken och de ropar upp oss ett flertal gånger över radion. De vill ha bekräftat att det är Sassy Lady som ligger i viken och ja, vi är fortfarande tre ombord. Vi uppmanas ha passning på kanal 16 hela natten och dessutom meddela när vi tänker avgå, preliminärt kl 06.00 följande morgon. Hmm, de verkar uppenbart oroliga över att vi tänker ta ombord något eller någon.
Bosse lämnar marinan ett par timmar efter oss. Även han sticker ut näsan och gör samma bedömning som oss. Han vände också om och ligger nu ankrad en bit bort. Han var dock smart nog att lägga sig bakom ett krön så att han inte syns. I morgon börjar vår långa hemfärd! Första planerade stopp är Bermuda.