Kuba 4 – Vinales och Trinidad

Tor 18/4

Vi tar morgonbussen till Viñales, en smidig resa på runt fyra timmar. Det känns skönt att åter komma ut på landsbygden som kontrast till storstadens buller och avgaser. Landskapet här på nordvästra Kuba är oerhört vackert. Grönt och frodigt med små gårdar, jordbruk och betande kreatur längs de lummiga bergssluttningarna. Vi installerar oss hos en familj i utkanten av den lilla byns huvudgata, i en oerhört fräsch och mysig casa particular. Vi får en egen uteplats med gungstolar att slappa i under de svalkande bananträden. Mamman välkomnar oss med färsk frukt och kaffe. I kylen står kalla öl och drickor om vi så önskar. Livet är underbart.
Morfarn, som bor i det lilla rosa huset brevid, extraknäcker som taxichaufför. Vi kommer överens med honom om att göra en utflykt efter kaffet. Han kör oss till Gran Caverna de Santo Tomás ett par mil västerut. Gran Caverna är kubas (och latinamerikas) största grottsystem med sina 46 kilometer av gångar och upp till åtta nivåer av grottor. Här fick vi var sin hjälm med pannlampa och en underbart kunnig och karismatisk guide. Turen gick genom makalöst vackra gångar med koraller och kalkstensformationer som hämtade ur en Disneyfilm. Fladdermössen flaxade i skenet av pannlamporna och i vissa grottor där solen strilade in trivdes istället svalor och näktergal, ett jäkla kvittrande. I andra delar var det fullständigt knäpptyst och när vi släckte våra lampor och det blev becksvart infann sig känslan av att sväva i ingenstans. Här inne i grottsystemet lever även ormar, spindlar och skorpinjoner. Vi fick tyvärr inte nöjet att bekanta oss med någon av dessa, som enligt guiden lär vara helt ofarliga.
När vi kom ut ur grottan väntade vår tålmodiga chaufför och vi frågade om vi kunde besöka någon tobaksodling på vägen hem. Jovisst, efter ett tag svängde han in med oss på en gammal charmig gård där en stor familj satt och slappade på verandan. Familjen driver en stor tobaksodling och de visade oss till ladan där alla tobaksbladen nu hängde på torkning. Tobaksplantan når sin fulla höjd inom tre eller fyra månader från november till februari. Sedan skördas plantan, ett noggrant och mödosamt arbete där bladen knyts i buntar på horisontella stänger för att sedan hängas på tork. Det är alltså här i processen som vi kommer på besök. Torkningen tar 45-60 dagar och därefter fuktas bladen i intervaller för att inte bli för torra och spröda. De rullar en cigarr åt oss och bjuder oss att smaka. Verkligen en speciell känsla måste jag säga, att stå inne i en lada med doftande tobaksblad hängande överallt och puffa på en alldeles nyrullad kuban av högsta kvalitet. Inte för att jag nödvändigtvis hade kännt någon skillnad mot en enkel cigarr köpt på Statoil macken hemma men bättre atmosfär för ändamålet är svårt att tänka sig. Vi köper naturligtvis med oss en bunt cigarrer (18 st för 140 kr får nog anses billigt). Nöjda med dagen rullar vi hem till vår casa för att avnjuta middag. Vi får sällskap av Kevin, en trevlig engelsman som är runt i Kuba på semester och som precis flyttat in i rummet brevid oss. Vi sitter sedan och pratar och njuter av kvällen ihop ute i gungstolarna.

Fre 19/4

Vi tar en lugn morgon och njuter länge av frukosten. Sedan packar vi ryggsäckarna och ger oss ut på långpromenad, Kevin följer med oss. Vi går längs en stig som slingrar sig längs foten av bergen och går igenom bondgårdar och åkermarker. Det är extremt varmt och torrt, den torra röda jorden dammar omkring oss där vi går. Jodå, tänk när Che Guevara och hans gerillabönder hasade runt här i hettan för femtio år sedan med en hacka i ena handen och ett gevär i den andra. Då gnälldes det nog inte över lite damm i kalsongerna. Vi möter tobaksbönder på häst och vandrar runt bland hetsiga kycklingar, blyga ödlor och smutsiga grisar som ligger och slappar i skuggan under något träd. Här är oerhört vackert och folk verkar leva bra av den rika naturen. På kvällen äter vi gott hemma hos vår familj och efter middagen blandar pappan goda mojitos till oss. Vi sitter och tjatar in på småtimmarna och hör hur grodorna börjar kväka, tydligen ett tecken på att det nalkas regn. Plötsligt ser vi hur ett starkt grönt neonljus singlar sig ner i en av palmerna brevid vår terass. Pappan springer in i buskaget och kommer ut med ljuset i ena näven. Det är en kraftig skalbagge vars ögon lyser illgrönt. Tydligen beter sig den lilla gynnaren så här under 20 nätter per år, då den söker en partner att para sig med. Det starka ljuset var visserligen mycket vackert men flörten gick inte hem hela vägen hos oss, dvs ingen liggning för skalbaggen. Efter en stund flög den iväg till nya jaktmarker och ljuset försvann genom trädgården.

Lör 20/4

Det är jippo i byn, huvudgatan är avstängd för trafik till förmån för ölförsäljare och DDR karuseller. Vi masar runt bland marknadsstånd, kläder och leksaker, godis- och matförsäljare under dagen. En populär attraktion är rått-lotteriet där besökarna satsar några pesos på en vinst som står placerade i en cirkel bland ca 25 andra vinster. När tillräckligt många lagt sina insatser går spektaklet av stapeln. En stackars råtta placeras under ett litet hus på en roterande skiva i cirkelns mitt, när skivan snurrats runt ett tag lyfts huset plötsligt bort. Den förvirrade råttan ser sig förbryllad omkring och sätter sedan fart ut mot cirkeln av vinster som förhindrar densamma att smita från spelplatsen. Den vinst som råttan springer till delas under jubel ut till den lyckliga vinnaren som lyckats satsa på just denna jackpot. Vi satsar på tre nummer; en flaska vodka, en dricka och något annat jag glömt, en påse chips kanske. Men råttan springer naturligtvis åt ett annat håll och en tant blir lycklig över sin nyvunna rakhyvel.
Precis som på övriga ställen vi besökt här på kuba så myllrar det av dofter och färger. Här på festivalen doftar det av färsk mango och gammalt urin, eller nygrillad gris och avlopp. Spännande, vissa lukter är angenäma för näsan men lika oftare fnyser du ut och snabbar på dina steg för att undkomma mindre trevliga odörer.
Vi har under vår vistelse upptäckt att kubanska 3 pesos sedlarna ser häftiga ut med Che Guevara på framsidan (nåt annat än våra tråkiga sedlar med svenska kungen det). Däremot är det ytterst sällan man kommer över en 3 pesos sedel som växel, eftersom det är vanligare med 5 eller 1 pesos. Skojare på gatan försöker ibland sälja dessa sedlar mot CUC, men vi vill inte känna oss som korkade turister. Vi kom nu på den självklara men briljanta iden att gå till banken och växla in en 5 CUC sedel, så fick vi 40 stycken nationella 3 pesos sedlar helt utan avgift. Haha, jag har aldrig tidigare varit så nöjd över 90 öre.
Förresten, alldeles nyligen drog det förbi en regnskur. Det där med grodorna som började kväka igår kväll var tydligen ett sant tecken.

Sön 21/4

Efter en tidig frukost tar vi morgonbussen ned till Trinidad. Resan tar ungefär 9 timmar och jag har oturen att hamna brevid en fransman som luktar gubbsvett som fan. Till råga på allt har han en benägenhet att positionera sig avslappnat tillbakalutad med händerna bakom huvudet så att hela armhålan exponeras till omgivningens stora förtret.
Vi flyttar in i en casa particular där vi hört att familjen utmärker sig som kockar i staden, det hänger diverse bilder, diplom och certificat på väggarna. Pappa kock komponerar en underbar trerätters middag med räkor åt oss som vi avnjuter på takterassen mot husets innergård. Denna anrättning kostade oss som vanligt inte mer än drygt 50 kr per person. Fantastiskt. På kvällen tar vi en sväng på byn. Trinidad visar sig vara en mycket charmerande stad. Över 500 år gammal och det känns som om tiden stått still några hundra år. Eller i vart fall rört sig väldigt långsamt. De gamla kullerstensgatorna är från stadens födelse och kantas av förvånadsvärt välhållna kolonialhus. Mitt i byn ligger ett torg med en mängd små barer och resturanger. Ena sidan av torget utgör en naturlig scen och här spelar ett gäng färgstarka musiker salsa för fulla muggar. Framför scenen dansar glada människor bland de utställda cafeborden, såväl kubaner som turister. Runt hörnet ligger stadens obligatoriska Casa de Cultura och även här dansas det och spelas salsa. Varje dag, året om.

Mån 22/4

Efter frukost ute på terassen tar vi en taxi några mil upp i bergen. Där går vi längs en vandringsled som slingrar sig vackert genom den lummiga omgivningen. Efter en knapp timme kommer vi till ett vattenfall. Här badar vi i det friskt svalkande vattnet, oerhört skönt. Det är tryckande varmt att vandra, 32 grader och hög luftfuktighet gör att kläderna klibbar fast mot den svettiga gubbkroppen. Efter badet samlar vi kraft och börjar vandra hemåt igen. När vi nästan är framme så öppnar sig himlen totalt och regnet bokstavligen forsar ner. Det öser hejdlöst ned och stigarna blir snabbt till små forsar. Ett tropiskt regn i en regnskog, vackert och exotiskt på något sätt. När vi kommer dyngblöta upp till vägen sitter vår chaufför bekymrat och väntar på sina genomblöta kunder.
Han kör oss tillbaks till Trinidad och när vi närmar oss staden så upphör regnet, man hör fortfarande hur det åskar över bergen. Vi köper med oss ett par för oss nya och okända flaskor rom och går hem till vårt casa för att byta till torra kläder. Robban fyller år idag så vi tänkte passa på att dricka lite rom och sedan gå ut och äta en bit. Kvällen slutar uppe på torget, där är det salsa och fullt med folk. Vi slår oss ned i trappan mot scenen brevid en gammal kubansk farbror som ser skön ut. Vi frågar honom om han vill smaka på en drink och han suger nöjt i sig ett par rejäla klunkar. Detta visade sig bli öppningen på ett spännande möte. Mannen lirkar upp ett par tummade dokument ur fickan som han ivrigt ber oss titta på. Det ena dokumentet är någon form av ID handling som visar att mannen heter Pavlo och att han tillhört den kubanska revolutionära folkarmen. Pavlo berättar att han kämpat sida vid sida med Che och att han deltog i striderna vid Grisbukten 1961 då CIA tränade trupper försökte invadera Kuba och störta revolutionen. Mannen är gammal och fårad, han pratar på med oerhörd entusiasm och ett leende som avspeglas i hans ögon. Han ger oss några pesos mynt där Che är präglad och det går inte att undgå vem som är hans stora idol. Självklart har han även Che tryckt på sin slitna tröja. Pavlo vill bjuda hem oss till sitt hus någon dag. Han odlar lite av varje och vill bjuda oss på lite mat över fortsatt samtal. Vi tackar men berättar att vi tyvärr ska resa hemåt redan imorgon och då säger han att erbjudandet naturligtvis kvarstår till nästa gång vi kommer till Kuba. Pavlo, denna underbara gamla farbror, han verkar vara lite av en kändis här i byn. Mötet med honom, och de historier han berättade, rörde oss alla tre väldigt mycket och blev en fin inramning av vår kväll. Tidigare på dagen hade vi gått runt i några konstateljéer vid torget och bl.a spanat in ett par härliga tavlor föreställande ansiktsporträtt i olja på duk av en äldre kuban med cigarr i mungipan. Konstnären är en kvinna som bor i sin ateljé och hon berättade att mannen på tavlan bor här i Trinidad, hon hade målat av honom här i ateljèn. Vi tyckte att Pavlo såg ut att vara misstänkt lik den man vi sett på tavlan. Så medans Stefan beställde in en ny runda Bucaneros passade jag och Robban som fryntliga konstkännare på att springa ned till ateljén. Kvinnan var vaken och dörren stod öppen, jag gick in och slog till på tavlan. Pablo eller ej, jag har i alla fall aldrig tidigare känt mig så glad över ett konstinköp! Med tavlan i en rulle under armen gick vi upp till torget igen på lätta steg och fortsatte vår kväll.

Kuba 3 – Havanna

Mån 15/4

Vi börjar dagen med att strosa runt i centrala Havanna och insupa atmosfären. Det märks att Havanna har betydligt fler turister än tidigare orter vi besökt. Här finns fler butiker, resturanger och glädjeflickor. Ivriga försäljare hoppar på dig och talar engelska, priserna är högre än på landsbygden. Staden är å andra sidan fräschare och det sprudlar av kommers och liv i varje gathörn. En rolig och färgstark stad, helt klart.
Vi besöker en cigarrfabrik med tillhörande butik och inser att vår tidigare svarthandel kanske inte var helt tokig trots allt. Den cigarrlåda vi köpt av kompisbrorsan i Santiago för 500 kr kostar närmare 1800 kr i butik. Och så jäkla gott är det ju inte att få puffa lite emellanåt. Sedan besöker vi revolutionsmuseet. Ett häftigt museum som symboliskt inretts i diktatorn Batistas gamla presidentpalats efter att man störtat densamme under den socialistiska revolutionen 1959. Kulhålen finns kvar i byggnaden och revolutionens olika faser beskrivs ingående. Jag är imponerad över hur effektivt revolutionen lyckades vända den misär som rådde i landet. Kuba var under Batistas USA stödda regim ett tillhåll för rika utländska affärsmän och gangsters med mycket droger, prostitution och kasinon. Folkflertalet levde i fattigdom under nödtorftiga förhållanden, få hade jobb, få kunde läsa, många dog unga av sjukdomar. Redan några år efter revolutionen har man lyckats utbilda den stora majoriteten att läsa och skriva. Sjukhus, skolor, arbetsplatser, el- och vägnät växer fram, nya bostäder byggs i rasande takt. Snabbt blev Kuba det land med lägst barnadödlighet, högst livslängd, bäst folkhälsa, minst arbetslöshet och minst bostadslösa i hela centralamerika. Viva Fidel!
Idag är det emellertid uppenbart att Kuba är ett land i djup ekonomisk kris. Vi pratar bl.a med en kille som lockar in oss till hans resturang. Han berättar att han tjänar mångdubbelt den lön som exempelvis en läkare har, bara genom dricks från turister. Vi har ingen anledning att misstro honom. Svarthandeln är utbredd, det är så de ”moderna” kubanerna tjänar pengar för att ha möjlighet att köpa DVD spelare, mobiltelefoner och datorer. Internet är visserligen inte tillgängligt för kubaner men de är ändå medvetna om att vi turister kommer från en värld med betydligt mer pengar, prylar och bling-bling. Den ”moderna” kubanen känner inte samma hängivenhet till den kubanska socialismen,  inte som de äldre som genomlevt revolutionens framsteg. Det är svårt att motivera en ung kuban att bli läkare när denne tjänar mångdubbelt som inkastare på en resturang. Eller ännu mer på att sälja smuggelcigarrer till turister.
Vi avslutar dagen på en bar i gamla Havanna, där brygger de egen öl och vi avnjuter deras mörka ale som köps in per liter till en egen tapp som placeras på vårt bord. Trevligt.

Tis 16/4

Efter frukost ger vi oss ut på Internetjakt. Vi har varit utan internationellt datanätverk i drygt två veckor nu och det känns lite jobbigt att inte kunna ha någon kontakt med flickvännerna där hemma. Mamman i familjen vi bor hos har babblat på oavbrutet om ditten och datten under hela frukosten och bl.a berättat att det finns Internet på ett lyxhotell i stan. Vi beger oss dit. En kubansk läkarlön för 30 minuters surfning och vi får tillgång till en dator med det långsammaste Internet i Sibiriens träskmark. Wifi finns inte så det är datorn med ett tangentbord så slitet att bokstäverna försvunnit från tangenterna som gäller. Det känns som att hela Kuba delar på ett gammalt 28.8 modem som står och tickar bakom kulisserna i den låsta datasalen. Hur som helst, det gick att maila och lägga upp ett kort textinlägg på hemsidan, perfekt.
Vi blir inte långrandiga i cyber space utan beger oss istället till den gamla stadsdelen för att spisa kultur. Vi gör ett besök på rom-museet och får lära oss varför Havanna Club är världens bästa rom. Och visst, deras långlagrade sällskapsdrycker är en trevlig bekantskap. Däremot har vi funnit att det finns billigare lokala sorter som lagrats lika länge och smakar minst lika bra. Sedan gick vi upp till ölfabriken på gamla torget och beställde in en tapp av deras mörka brygd. Där sitter vi sedan och slår ihjäl några timmar medans solen är som hetast. Det är intressant att sitta och titta på allt folk. Förvånansvärt många kubanska flickor verkar stifta bekantskap med nya män här på torget, spännande att bevittna hur ”flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar, sitter i ett fönster, vinkar åt en karl …”. Lätt i och för sig att förstå varför Internetdejting inte slagit igenom här ännu.

Ons 17/4

Stefan tar lokalbussen till centralstationen för att köpa bussbiljetter till Viñales imorgon. Man måste tydligen köpa biljetterna här och senast dagen innan avfärd. Under tiden känner jag och Robban in stadens allehanda konstgallerier. Som erfarna konstvetare studerar vi kritiskt såväl olja som akvarell och det slutar med att vi slår till på inte mindre än sex stycken stora verk av erkända konstnärer (som i och för sig missat att signera just våra alster, men va fan). Robban köper tre dystra havsmotiv av Havanna och jag slår till på tre stadsmotiv i grälla färger. Här har vi som konstkännare garanterat gjort ett riktigt kap, Antikrundan släng er i väggen. Vi prutade lite lagom svenskt och tavelförsäljaren var så glad att han ropade efter oss när vi gick och gav oss två extra tavlor. Glada i hågen ger vi oss av in i folkvimlet och firar våra konstinköp med en enkel maltdryck. Vi möter upp Stefan och träffar också på ett Israeliskt par som vi mött på rommuseet igår. Vi tar några öl ihop och slår dank tills det är dags för oss att gå hem till vårt casa och äta middag. På vägen dit hinner vi med ett par drinkar på en pub som Ernest Hemingway brukade besöka. Det är lustigt, övriga karibien skryter med att scener ur Pirats of the Carribean spelats in där, Kuba skryter med Hemingway. Han har minsann uppfunnit sina favoritdrinkar på hälften av stadens krogar.
Stefan är förmodligen avundsjuk på att Robban och jag investerat i stor konst för skeppskassan så han köper en låda (25 st) Cohiba-cigarrer för att avnjuta på ålderns höst. Vi avrundar vår sista kväll i Havanna med en runda på stan, ett par kalla mojitos till tonerna av Guantanamera…