Valplask och frisk vind på Dominica

Tre solmogna sjömän återförenade på skutan!

Efter dambesöken hade högarna med smutstvätt vuxit lavinartat. Lustigt det där att kalsongerna inte ens hamnar i andra-chansen påsen då det vankas flickvänner i nejderna. En markant skillnad i förbrukning mot att masa runt i samma trasor dag efter dag som annars vedertaget. Vi inledde således fredagen med att lämna in tvätt och dricka rom punch medans tvätten blev klar. Ett annat häpnadsväckande fenomen visade sig då Stefan senare sorterade den färdiga tvätten och visste precis vilka kalsipper som tillhörde mig och vilka som tillhörde Robban. Ett tränat öga med fäbless för kroppsnära plagg lär sig uppenbarligen snabbt att minnas vilken av de omgivande manskropparna som brukar bära upp vilka konfektionsplagg… nog om detta.

Sedan bar det av till gatufest i Gros Islet med rajj och galaj. Det blev en afton med hyggligt tryck i bardunen. Lördagen sov vi bort i en unken kabyss. I söndags fyllde vi upp våra tankar med 180 l diesel och 300 l vatten och lämnade sedan marinan i Rodney Bay. Här har vi legat gratis eftersom ingen kommit och bett oss betala, vi tyckte själva att det kändes onödigt att besöka hamnkontoret för en sådan petitess. Det de förlorar på svenskarna får de ta igen på tyskarna.

I skymningen gick vi in i en liten vik, Anse Noire, på sydvästra Martinique och ankrade för natten. Stefan hade under dagen passat på att prova en första tidig utgåva av den App för iPhone som han är i färd att utveckla. Appen är tänkt som ett hjälpmedel för seglare att optimera sin fart mot mål (VMG) och vägleda användaren till val av optimal bog och vinkel mot vinden. Oj, oj, oj det finns fog att förutsätta att Stefan kommer bli ekonomiskt oberoende då Appen lanseras på bred front. I skrivande stund återstår naturligtvis en del buggar men vi har ju åtskilliga sjömil kvar av vår resa att åtgärda dessa.

Under måndagen gjorde vi en kortare seglats upp till St. Pierre på norra Martinique där vi åter gjorde ett stopp för natten. Denna vik såg ganska charmig ut för att vara fransk men eftersom vi varken klarerat in i landet eller orkat blåsa upp vår dinge spenderade vi även denna kväll med att snorkla och äta i båten. Det festligaste som hände var när Stefan dök ner för att rengöra vår logg som ständigt fastnar, det visade sig att en familj äckliga parasiter slagit bo inne i loggens skovelhjul och ett 20-tal kryp simmade ut mot Stefan där han frenetiskt låg och pillade under vattenytan. Förmodligen flatlöss på väg till attack.

På tisdag morgon sade vi adjö till Martinique och gick vidare mot nästa ö norrut, Dominica. Väderprognosen talade om starka vindar så vi bytte genuan mot den mindre kryssfocken och tog in två rev i storseglet innan vi lämnade vår vik. Då vi någon timme senare lämnade Martiniques läande nordspets och stack ut näbben i den öppna sjön märkte vi

att vi ändå hade för mycket segel uppe. Vinden var betydligt starkare än prognos. För första gången någonsin satte vi stormfocken och tog in tredje och sista revet i storen. Nu balanserade Sassy bra och gjorde 6-7 knop trots den minimala segelytan. Vi lyckades till och med segla ikapp en annan båt, något som är lika ovanligt som Halal-slaktad bacon. Det blev en blöt och stötig segling. Men solen sken från en blå himmel och värmde upp våra kroppar och sinnen.

Då vi framåt eftermiddagen närmade oss Dominica upptäckte vi en stor val som gång på annan hoppade upp ur havets skum och landade med ett enormt plask! Tack och lov höll den sig på behörigt avstånd till lilla oss. Det vore mindre kul om den fått för sig att leka, eller para sig med stackars oskuldsfulla Sassy. Vi går in i Roseau och lägger ankaret brevid ett gäng andra båtar vi känner igen sedan tidigare. Bl.a. Solit som vi träffade på Kanarieöarna sist och Verbena som vi stött ihop med lite här och där sedan Kap Verde. Kul med lite kära återseenden!

Nu ska vi utforska Dominica och njuta av vår ledighet, man har ju bara semester en gång om året, moohahaha!

På återhörande!

No stress på Saint Lucia

Sjömän och fruntimmer!

Nu har vi varit på Saint Lucia i snart två veckor. Först en vecka i Rodney Bay, sedan seglade vi allihop ned till Marigot Bay. Medans Robban och Stefan har spenderat mestadels av tiden med sina kärestor har jag som ståndaktig sjöman hållt ställningarna ombord. En natt valde jag exempelvis att bjuda in en fågel som pickade i sig en hel klase bananer nere i kabyssen. På morgonen när jag vaknade var det kladdig fågelskit över hela dynan och salongsbordet, bananerna var alldeles bruna och söndermosade. Tack för det fågeljävel. Nästa gång är det kanske jag som bajjar hemma hos dig.

Det är inte vidare svårt att få dagarna att gå. Som ensam pirat får man lätt kontakt med andra båtar och besättningar, tar en kall måltidsdryck i någons sittbrunn eller snackar lite skit inne på hamnkrogen. I karibiskt tempo kan dessutom minsta småsyssla med lätthet ta en hel dag i anspråk. Att köpa nya filter till motorn är ett typiskt exempel;

Eftersom Rodney Bay är ett av få ställen i karibien där det finns en välsorterad marinbutik tänkte jag bl.a passa på att skaffa ett par uppsättningar extra olje- och dieselfilter här. Då jag kommer in i butiken strax efter öppningsdags sitter ena butiksbiträdet och halvsover på en stol, medans övriga två i personalstyrkan står upptagna med att diskutera vilken mjukhet på madrass som är bäst inför den enes förestående inköp av ny säng. Jag letar upp hyllan med filter men ser att de inte har några originalfilter utan enbart ersättningsfilter av annat fabrikat. Det fanns emellertid ingen info att finna om vilka filter dessa ersätter. Jag bad då det halvsovande butiksbiträdet om hjälp. Oengagerat lyfte han på ena ögonlocket där han satt nedkasad över ryggstödet och hänvisade mig med en lojj gest till de andra två i personalstyrkan, som för övrigt fortfarande stod djupt insjunkna i sängdiskussionen. Jag gick dit med bestämda steg och eftersom samtalet dem emellan fortsatte i oförändrad intensitet att älta fördelarna med hård respektive mjuk madrass kände jag mig efter en stund nödsakad att harkla mig som en gubbe för att få någon som helst uppmärksamhet. Med missnöjd min vände sig den ena av dem så till sist mot butikens ende kund.
- ”Ursäkta mig”, sa jag. ”Jag skulle vilja köpa några filter till min Volvomotor och behöver hjälp att veta vilka som passar.”
- ”Det vet väl inte vi”, sade biträdet kort.
- ”Men jag har alla motordata och artikelnummer på vilka orginalfilter som passar”, sade jag. ”och eftersom era filter är kopior med andra artikelnummer så måste väl ni ha någon referenskatalog eller liknande från tillverkaren?”
- ”Nej, du får ta reda på dessa nummer själv och återkomma.” sade biträdet, ivrig att få återuppta samtalet med sin kollega.
- ”Aha, så jag som kund ska behöva googla runt på Internet för att hitta info om era kopior och vilka orginalfilter dessa ersätter? Det kanske står nåt på flashback, eller facebook, har ni Internet här som jag kan låna då eller?” sade jag med något höjt tonläge.
- ”Nej, men vänta lite då…” sade biträdet med en suck och gick med hasande steg ut på lagret och hämtade in ännu en kollega. Han förstod hör och häpna vad jag bad om och gick därefter och hämtade en nött referenskatalog. Problemet var bara att katalogen var från 2003 och eftersom vår motor är nyare än så fanns våra filter självklart inte med i listan.
- ”Skaffa en ny referenskatalog så kanske ni får sålt några filter emellanåt…” muttrade jag och gick vidare för att leta upp den Volvo Penta försäljare som jag visste skulle finnas ett stycke längre bort i området.

Jag knatade runt i någon timme eller så. Folk jag frågade pekade åt lite olika håll när jag frågade om vägen, gemensamt för dem alla var att jag i slutändan alltid hamnade på någon risig bakgata med små bostadshus i korrigerad plåt och någon kompisbrorsa som ville sälja ”Bob Marley”. Till sist kom jag emellertid fram till en liten bakgård med en uppställd container, på ena gaveln stod det Volvo Penta. Perfekt! Jag knackade på den stängda ståldörren men det var ingen där. Då jag moloken började gå hemåt igen mötte jag en bil med Volvo Pentas logotype på sidan. Jag stoppade bilen och förklarade mitt ärende. Jo, jag hade kommit rätt. Föraren skulle bara hämta upp sin chef på vägen så skulle de dyka upp vid containern om en liten stund, jag kunde vänta utanför så länge. Javisst sa jag, perfekt, här ska handlas båtgodis.
Då jag väntat utanför i solgasset i över en timme var jag nära att ge upp i ren frustration. Jag kände att jag behövde något svalkande och lugnande innanför skinnvästen. Jag såg nu att det stod ett telefonnummer på containern så jag ringde upp.
- ”Hej, det är jag som sitter och väntar på er utanför containern.”
- ”Ok, vi är ute och äter lunch nu. Men vi kommer om en kvart.”

Under tiden tänkte jag passa på att plocka ut kontanter då jag på goda grunder misstänkte att de inte tog kort i containern. Jag skyndade iväg i mina glappande flip-flops till en bankomat jag visste låg i Shell-macken alldeles nära. Varje bankomat här nere verkar ha en vakt som plikttroget står och vaktar vid dess sida.
- ”Tyvärr, pengarna i bankomaten är slut” sa vakten. ”De kanske fyller på med nya pengar imorgon”.
Varför inte bara sätta upp en lapp om detta, tänkte jag. Så slipper vakten stå där i sin för stora uniform och göra ingenting. När jag frågade vart närmsta annan bankomat finns hänvisade han mig till marinan en bra bit bort. När jag väl kom dit så möttes jag av ytterligare en vakt.
- ”Tyvärr, bankomaten är trasig, det har den varit hela veckan.” meddelade denna. Han visste inte om det fanns någon ytterligare bankomat i byn.
Jag hasade mig tillbaks mot Penta containern och alldeles innan jag passerade den första bankomaten råkade jag se att det fanns en liten bank. Här fanns en bankomat, den fungerade, den hade ingen vakt, jag fick ut mina pengar.

När jag kom till containern, gott och väl en karibisk kvart senare, hade chefen dykt upp. Han visade sig vara en hyvens kille (iallafall efter att han förstod att jag jobbar med produktutveckling på Penta) och förklarade för mig att containern var en temporär lösning medans de byggde nya lokaler. Han hade alla de filter jag behövde och jag tänkte att vafan, lika bra att köpa på sig olja, extra anoder och impeller också när jag ändå är på gång. Dessa prylar fanns inte i containern med jag var välkommen att åka med hem till hans bostad där han hade ytterligare ett förråd. Sagt och gjort, efter en lång och trevlig bilfärd fick jag se hur han bodde och dessutom hittade han resterande av prylarna jag ville ha. Efter ytterligare några ärenden längs vägen körde han tillbaks till containern och innan jag gick fick jag med mig en t-shirt och en guidebok över karibien som grädde på moset.

Det började skymma när jag kom hem och ännu en dag var till ända.

Historien har egentligen fyra poänger:
1. Ingenting går snabbt här nere. Räkna med att hinna uträtta max ett ärende per dag (oftast inget).
2. Många av de du möter framstår tyvärr som tämligen lata och oartiga. De vill ha pengar om de så hjälper en gammal dam över vägen. Fast oftast hade de låtit damen klara sig själv (och eventuellt frågat om pengar ändå).
3. Personal och tjänstemän förefaller ofta utföra underliga tjänster som är svåra att förstå värdet av.
4. En hel del av de du möter är tack och lov glada och trevliga. Det gäller att låta dessa möten glädja ditt sinne och förgylla din dag.

Anneli flög hem för några dagar sedan så Stefan är tillbaks i båten hos sin trofasta man. Marie flyger hem imorgon och med Robban åter ombord tänkte vi ge oss av upp mot Dominica.

Avslutningsvis kommer här lite blandade bilder från Saint Lucia: