Storfiske på väg till Saint Lucia

I söndags var det full moon party vid Clifton beach på Union Island. Vi inledde kvällen med ett par rediga rom punch på Happy Island pub, en i lokala kretsar legendarisk liten pub som ligger på en hemmagjord liten ö ute på revet i viken där vi låg ankrade. Ägaren bor själv ute på den lilla ön som han byggt ihop av stenar, snäckor och betong. Stället är känt för att inte snåla med romen.

Morgonen efter masade vi upp ankaret med något svaga armar och satte kurs norrut. Strax innan solnedgången gick vi in i Bequia och lade ankaret utanför Princess Margaret beach, samma ställe där vi låg under jul. Vi sjösatte dingen och puttrade in till byn. Där avnjöt vi en trevlig middag på Coccos Place med utsikt över hela Admiralty Bay. Sedan blev det tidigt i säng. Pensionär som man blivit är det svårt att hålla ångan uppe flera dagar i sträck. Iallafall om det inte åligger särskild orsak eller ett ömmande behov i botten. Vilken visserligen kan inträffa ibland. Men inte ikväll.

När tullmyndigheten slog upp sina portar dagen efter hängde Robban på låset och klarerade ut Sassy Lady samt besättning från Saint Vincent och Grenadinerna. Denna process är relativt smidig att utföra på Bequia visste vi sedan tidigare. Vi hade förvisso planerat att stanna en natt på Saint Vincent under vår väg upp mot Saint Lucia men hade inte lust att böka med tull- och migrationsmyndigheter där. Enklare att uppehålla sig illegalt någon enstaka natt. Sedan kastade vi loss.

Redan innan vi hunnnit lämna viken kastade vi ut vår första fiskerev. Idag ville vi få fisk. Då vi efter bara några minuter rundade udden Devils Table spändes linan plötsligt upp som en fiolsträng efter båten och vi såg hur en argsint krabat av försvarlig storlek började plaska vid ytan. Vi fortsatte att segla på i oförminskad fart och lät den släpa med en god stund för att trötta ut sig. När vi sedan försökte dra in den så kändes det som att försöka dra upp en moped från havets botten. Lönlöst. Vi bestämde oss för att låta vår kamrat släpa med och trötta ut sig ända tills vi kom i lä av Saint Vincent flera timmar senare. Då saktade vi farten och började hala in.

Fortfarande var linan spänd till bristningsgränsen när vi långsamt började veva in den med hjälp av en vinsch. Vi kunde nu tydligt se svärdet som klöv ytan då den gick upp och försökte göra sig fri. Vi hade en svärdfisk på kroken, förmodligen en Blue Marlin, och detta var en stor rackare. Till slut fick vi in den några meter bakom aktern och kände att det avgörande ögonblicket var nära. Vi har tidigare förlorat stora fiskar just nu. När de förstår att stunden är kommen och de gör sin sista kraftansträngning. Antingen drar de ner under båten och linan skärs av mot propellern eller så drar de sönder utrustningen helt enkelt. Jag stod beredd nere på badplattformen i aktern och satte huggkroken bakom gälarna på firren. I ett fåfängt försök lyfte jag till i kroken men insåg snabbt att jag aldrig skulle orka lyfta in den i båten själv. Dessutom är vår akter full av bröte; vindroder, fendrar, utombordare och annat skit som hänger i vägen för oss proffsfiskare. Vi ledde kroken till sidan av sittbrunnen där vi till sist kunde räkna hem segern. Med alla krafter drog Robban i huggkroken och jag i svärdet och vi lyckades häva fisken över kanten så att den dönade in i sittbrunnen med en väldig duns. Jiiihoooo!!! Vi vann! Herren ger och herren tar. Nu kom nästa problem. Vad ska vi göra med den? Det är ju middag för en hel boxningsklubb. Han (eller hon, den var svår att könsbestämma) var trots allt närmare två meter lång och vägde som en mindre tonåring. Ska vi släppa tillbaks den? Men utan att döda den vågar vi inte plocka ur kroken ur munnen på den och är den ändå död så måste vi ju försöka ta tillvara på så mycket som möjligt. Vi skar ur två filéer. Den ena räcker för mat till oss fyra ombord i tre dagar, den andra gav vi bort till en kille som kom paddlandes ut till oss när vi lade till i viken. Den räcker till middag åt hela hans familj i ett par dagar. Alla glada (förutom fisken och dess anhöriga).

Vi stannade för natten i Chateaubelair bay på nordvästra Saint Vincent och tillredde en kanongod middag på en del av fångsten då vi kom fram. Vi var enda båten i viken och blev direkt mötta av två lokala boatboys som kom paddlandes till oss för att erbjuda sina tjänster. Den första, George, paddlade nöjt hem efter att ha fått Blue Marlin filèn av oss. Den andra, John, visade sig vara en mycket vänlig och blyg herre som bodde inne på stranden med sin son och mor. Vi köpte en stor påse grape och passionsfrukt av honom för en spottstyvel. Mycket billigare och fräschare än i affären. Eftersom John tillhör ”fel” politiskt parti berättar han att det är omöjligt för honom att få ett kommunalt arbete här på ön. Och några andra ”vanliga” jobb verkar inte finnas. Förutom att odla maruijana förstås, men det ville John inte göra. Dessutom vet vi att många seglare snäser av alla boatboys som dyker upp och då kan det inte vara lätt för den något förlägne John att hävda sig i konkurrensen. Visst kan boatboys vara extremt påflugna och irriterande. Instinktivt vill man oftast fräsa iväg dem när de kommer mot båten som flugor på en sockerbit och försöker pracka på en allsköns skit. Vi tycker oss emellertid ha hittat en taktik som fungerar och känns bra för oss. Vi tackar artigt nej till sådant vi inte vill ha, ex. bojplats, t-shirts, ganja. Vi skämtar och småpratar lite ändå och ger dem sig inte så frågar vi om dem möjligtvis kan ordna något vi vill ha, ex. frukt och grönsaker. Det kostar inte mycket. Vi har hittills fått ha våra saker i fred och dessutom träffat en hel del intressanta människor, som John. Vi gav honom 5EC i dricks (motsvarande 13kr) och då paddlade han glatt iväg på sin gamla trasiga surfbräda för att plocka några kokosnötter till oss också. Vi bjöd honom ombord ett tag och han visade stolt hur man öppnar kokosnötterna med en sten. En demonstration vi visserligen fått åtskilliga gånger tidigare men det kändes bäst att låta John köra sin grej.

Vid soluppgången drog vi upp ankaret och seglade vidare mot Rodney Bay på Saint Lucia där vi precis hann lägga till innan solen åter dök ned i horisonten. Vi åt en ypperlig middag nere i kabyssen på vitvinsmarinerad blue marlin och grönsaksris. Imorgon tar Stefan och Anneli in på hotell i några dagar och Robban möter upp Marie. Jag blir alltså ensam kvar att leva rövare i båten utan mina män. Då har jag min chans att smygröka i kojen, busringa på VHF radion och beställa grus till båtgrannen, mooohaha!

Här kommer ett videoklipp på firren

…och så lite blandade bilder