Gammal är äldst på BVI

Hej alla avdankade revyrävar där hemma!

Från St. Kitts seglade vi upp till Road Harbour på Tortola som är port of entry i British Virgin Islands (BVI). Det blev ett dygns segling och natten lystes upp av de många stora kryssningsfartyg som trafikerar området. Stundtals gick vi riktigt nära dem. Vinden var byig och med vindrodret inkopplat pendlade vår kurs betänkligt där vi stävade fram i fridfull gemak. Hade jag varit kapten på något av kryssningsfartygen hade jag förmodligen undrat va fan den lilla farkosten med gungande topplanterna håller på med egentligen. Jag antar att vi uppfattas på deras radar som ett slingrande och vilset eko som stundtals visar babords lanterna, stundtals styrbords. Och kommer de riktigt nära kan de möjligtvis ana tonerna av dansband. Då vi själva varken har radar eller AIS ombord är det bara att gilla läget och försöka lägga oss på tydlig kurs utan uppenbar risk för kollission. Eftersom motorgående fartyg ska ge väg åt fartyg för segel brukar vi ibland lysa med ficklampa upp i våra segel för att visa vår rang i näringskedjan. Detta brukar räcka för att få dem att gira, vi har hittills aldrig behövt göra någon panikmanöver eller anropa dem via VHF radion.

Dagen efter vi angjort Tortola på BVI så tog vi en färja över till St. Thomas på US Virgin Islands för att fixa våra turistvisum för USA. Vi ska ju träffa släkt och kärlek i Puerto Rico om någon vecka och då måste vi ha alla formaliteter i ordning. Genom att ta reguljär färja till amerikanskt territorium fick vi de stämplar i passet som krävs, efter att ha intygat att vi inte varit delaktiga i terrorism och massmord vill säga. Återstår nu bara att klarera in båt och besättning som vanligt i Puerto Rico, förhoppningsvis. Lustigt hur besvärligt vi människor gjort det för varandra att färdas mellan de röda strecken på världskartan.

Här på BVI är det väldigt vacker skärgård. Många öar och skär, nästan som hemma på svenska västkusten. Däremot är det betydligt fler katamaraner, lyxyachter och charterbåtar här. Sassy är alltid minst, äldst och har gulast gelcoat. En riktig pingla vill säga.

Dagen efter seglade vi vidare till ön Jost Van Dyke. Här lär det vara bra tryck i bardunen med beachparty och rajtan tajtan. Återstår att se då vi tänkte spendera helgen här.

En tråkig men egentligen helt förväntad insikt jag gjort inför detta inlägg är att både Sassy och hennes besättning börjar åldras. I skrivande stund har Robban precis lappat och sytt storseglet på åtta nya ställen där slitaget nött hål. Jag själv har allt svagare stråle när jag kissar över relingen och de sista dropparna hamnar oftast på mina väderbitna tår. Det är inte så roligt, i mina glans dagar hade jag en häpnadsväckande stråle. Storseglet funderar vi på att byta ut i Puerto Rico men jag själv lär väl få leva med mitt genanta lyte.

Puss och skål!